natthimmelen med sin tyska stjernehär hvälfde sig öfver hans hufvud. Trött nedkastade han sig vid foten af en gran och sökte samla tankarne, för att med lugn begrunda sin ställning och fatta ett beslut om hvad som borde göras. — Har jag verkligen gjort mig skyldig till en förbrytelse? tänkte han för sig sjelf; — lade jag icke band på mitt sinne, fast de retade mig på det grufligaste sätt? De anklagade mig för tjufveri och hånade min fosterfar för hans gudsfruktan och kallade ätven honom och min köttslige far för tjufvar . . när jag tänker på det, sjuder det i mig... jag skulle vilja strypa dem, de uslingarne ... Misstänkt för tjufveri! det är ju förskräckligt! Jag kan aldrig uthärda den skammen ... Och så vilja de häkta och döma mig till spöpålen, för att i tid och evighet vanära mig och låta mina fosterföräldrar dö i sorg och förtviflan. Men kan patronen det? Det är ju han, som förbrutit sig mot mig och icke jag mot honom! Får en husbonde strafflöst skymfa och misshandla sin tjenare och beröfva honom heder och ära? Nej, sådan kan icke rättvisan i vårt land vara; det vore ju gudlöst att bara tänka så! Men nu erinrade sig Sven, att patronen och flere husbönder af samma skrot och korn verkligen med lagens tillhjelp störtat oskyldiga tjenare, dem Sven kände, i samma afgrund, som nu öppnade sig framför ynglingen sjelf. Det var således möjligt, hvad Sven i det längsta ville betvifla. Ja, det var möjligt, och äfven sannolikt, att länsmannen och hans handtlangare skulle jaga Sven som ett oskäligt djur, tilldess de kunnat gripa, inspärra och föra honom inför en domstol, der efter Svens öfvertygelse ingen rättvisa för den anklagade tjenaren var att vänta. Borde han fly? Ja, hau fattade ett ögonblick detta be