Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1856, sida 1

... Således, fortfor Spöqvist, i det han ur den nu återkomne Svalgrens hand emottog handklofvarne; — således inser du, att motstånd blott skall förvärra saken. Jag vill för öfrigt i förtroende, och för att lugna ditt hjerta, säga dig (Spöqvist sänkte härvid rösten till hviskning), att du, när allt kommer till kritan, slipper undan med aderton par spö, i stället för trettiotu, emedan din förbrytelse egentligen skett i hastigo mode? ... Mina vänner (Spöqvist höjde nu sin röst och vände sig till de i förstugan församlade åskådarne, allunder det han gjorde handklofvarne i ordning), J sen här för edra ögon ett varnande exempel, huru det går, då tjenaren sätter sig upp mot sin husbonde. Låt det blifva eder till helsosam varnagel. Drängarne puffade hvarandra i sidan och gömde sig den ene bakom den andre, kanske för att dölja det intryck Spöqvists predikan gjort på dem. En och annan syntes bekymrad, men desse voro sådane, som kände medlidande med Sven. — Räck fram dina händer! sade Spöqvist till denne. Sven vaknade vid dessa ord likasom ur en dröm. — Jag märker, sade han dystert, — hvarom fråga är, men tro icke, att jag godvilligt låter mig bindas och släpas till skampålen. Försök ej att komma fram med handklofvarne; det tjenar till ingenting. Jag vill hellre dö än vanhedras. — Se så, gosse, friskt mod nu! Hit med händerna! sade länsmannen och fattade uti Sven. Sven stötte kronobetjenten tillbaka, satte mössan på hufvudet och sade: — Adjö, patron! Tack för denna gången! Mig äterser ni aldrig mer .. Ur vägen, godt folk! Den som törs lägga hand på mig, får skylla sig sjelf.