Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1856, sida 1

ka efter sin näsduk under bordet: Svalgren intog sin gamla plats vid dörren, och patronen började lik en arg hund rycka i chambriren, som qvarstannat i Svens hand. Syatron, sade Sven, — tänk icke på att slå mig, utan låt mig i fred gå härifrån. Af dethär samialet kan endast ondt uppkomma, om det fortsätt 8, ty vi äro alla retade och vid vrångt sinnelag. I mor2 skall jag komma tillbika till patron, om patron vill. Släpp chambrieren, släpp chambrigren, din hund! röt patronen och ryckte ursinnigt i densamma. Sven släppte den .. och patronen, som just gjorde en ny förtviflad ryckning, förlorade jemvigten, vände sig om i fallet, föll raklång i golfvet och stötte näsan så illa, att blodet började flöda öfver tiljorna. — Mord! mord! tjöt Brackander, under det Svalgren skyndade fram, för att hjelpa sin herre på benen. — Mord och blodsutgjutelse! Hjelp, hjelp! skrek Svalgren med gäll stämma. Spöqvist bet sig i läppen, för att icke gapskratta åt vännen Brackanders ofärd, hvarefter han vände sin af skadeglädje lysande blick på Sven, och sade med mycken salvelse och högtidlighet: — Olycklige, hvad har du gjort? Du är hemfallen under lagens hela stränghet; ingenting kan rädda dig undan rättvisans arm. Sven stod likasom förstenad. — Är det icke hemgång? Är det icke edsörebrott? Kan jag ej få karlen på fästning? hväste patronen, medan han skyndade att skölja näsan i ettvattenfat. (Forts.)