Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1856, sida 1

la inför lagen och fria hans hud för stryk! Kors så befängdt! Så hjertinnerligt lustigt! Rappa på honom nu, Brackander! — Din far var väl i alla fall en tjuf, likasom du sjelf, och här har du både för dig och din far och hela din slägt. . Nordstjerneordenskandidaten Nicolaus Brackander höjde härmed chambrieren och riktade ett slag mot Sven Ståls ansigte. Lädersnärten susade i luften, men innan den hunnit det äsyftade målet, hade Sven hejdat och fattat den med sin kraftiga hand. Blodet rusade med fruktansvärd fart genom ynglingens ådror, det hvirflade i hans hjerna, jäste i hans hjerta . . berserkalynnet hade fattat honom . . . han var färdig att störta sig öfver patronen och krama honom med sina väldiga ramar; då i samma ögonblick fosterfadrens fromma allvarliga ansigte visade sig för hans inre öga, och han tyckte sig höra de heliga ord, som dennes läppar så ofta upprepat: bedjer för dem, som göra eder skada och förfölja eder. Och Sven stannade midt i anloppet och lät sin hand sjunka. Men den djupa ångestsuck, som utpressades ur hans barm, vittnade om den förfärliga ansträngning, genom hvilken han återvunnit sin besinning. Vid den hotande rörelse, Sven gjorde, hade patronen blifvit likblek och gjort ett språng baklänges, Spöqvist krupit under toddybordet och Svalgren öppnat dörren, för att helt inkognito lemna stridsplatsen. Men då nu jetten plötsligt tycktes ombyta sinnelag och hans hufvud med nedslaget uttryck sjönk mot hans bröst, repade de trenne hjeltarne åter mod. De togo för gifvet, att tanken på de trettiotu par spö hejdat den väldiges arm, ty af ädlare bevekelsegrunder skulle de sjelfva ej afstätt från en hämd. Spöqvist satte sig åter i soffan, sedan han lätsat sö