De vandrande åkjeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N:r.) — Då vill jag svara, att jag känner Johanna bättre, än att hon skulle tänka så; annans skulle jag icke värdera henne så mycket som en utsliten sko.nej, då skulle den rike mannen gerna få taga henne. (Sven torkade sig härvid i ögonen.) Men sc, Johanna vet, att jag kan arbeta och försörja en hustru så bra som någon i min ställning; och skulle onda dagar komma, så vet hon af Guds ord, att en hustru skall dela ljuft och ledt med sin man. Ja, herr patron, Johanna och jag och hennes föräldrar ha ofta talats vid om den saken. Hon vill gerna slita ondt för min skull, om Gud så vill. .. — Der sticker läsaren? fram! Är det icke för löjligt, bror Brackander? Hi, hi, bi! grymtade Spöqvist. Sven rodnade, och en krampaktig ryckning kring hans läppar visade, att han ej var känslolös för den värde kronobesjentens upprepade hån. Svens naturligt häftiga lynne, likasom hans stolta sinne, jettelika vext och väldiga kroppskrafter var ett slägtarf; i hans ådror rann friskt och oförfalskadt de gamle vikingarnes blod. Han kände för ett ögonblick en bjertinnerlig lust att riktigt gastkrama länsmannen; men han sansade sig och höll sitt lynne i tygeln. Men att besegra en rättvis och oupphörligt retad barm kostar ansträngningar och tager större krafter