— Akta dig, du ormtunga, sade Sven och knöt sin väldiga näfve; — vågar du yttra ctt enda ondt ord mer om min fosterfar, skall jag mörbulta dej, din usling. Patron Brackander började äfven, som man säger, draga öronen åt sig. Men nu uppstämde länsmannen ett nytt hi, hi, hi, för att bemantla sin rädsla, och dessa oartikulerade ljud frambragte på patronen samma verkan, som trumpetens toner på den eldige stridshingsten. Han erinrade sig äfven sina husbonderättigheter och att han i nödfall kunde taga till reträtten och ropa sina drängar till hjelp. Härmed lifvade han sitt mod, och med modet började åter vreden jäsa öfver. — Karl! röt han, — du har vågat kalla min vän och gäst, konungens belallningshafvande herr Spöqvist, för usling! — Och det vågar jag kalla dig också, du lille otäcke dverg, svarade Sven; — Reta mig icke för mycket, hör du det! ... Och en sådan karl skulle Johanna ha! Tvi! Utom sig af raseri, och med tupgen rest på ända lik piggsvinstaggar, ryckte patronen ned en chambrigre från väggen. Iänsmannen darrade som ett asplöf för hvad komma skulle. — Brackander, sade han — sansa dig ett ögonblick . . och .. kalla in Svalgren. Här kan behötvas ett vittne ... Svalgren, Svalgren! Betjenten Svalgren var icke långt borta. Han bade bakom dörren till matsalen lyssnat till uppträdetHan inträdde nu, men lade handen försigtigt på dörrlåset, för att, om så pröfvades nödigt, visa sin förmåga i konsten att försvinna. (Forts.)