blottad eller af fruktan för straff, och då han hunnit den oskyldige: innan hans upprörda moraliska natur ännu icke lyckats upptäcka tjufven, men jag misstänker på goda skäl denhär mannen. — Ett godt infall! tänkte Spöqvist för sig sjelt; — Brackander får linsa ider, åtminstone då han är ilsken. Denna skamlösa beskyllning kom så oförväntadt och ljöd såfförsärligt i Sven Ståls öron, att blodet likasom isades i hans ådror; han bleknade och fattade, så stark han annars var, i dörrposten, för att åi vackla. Den som tror, att ett rent samvete i ett sådant ögonblick som detta är ett harnesk, mot hvilket falska beskyllningar studsa tillbaka som uddslöa pilar, han känner ej menniskonaturen. Ju renare det inre medvetandet är, desto större fasa och afsky hyser man för blotta tanken på ett brott. . desto tyngre, ja olidlig kännes misstanken... den oskyldige finner sig smutsad af en dylik anklagelse. Om bofven rodnar, bleknar eller darrar, då hans brott upptäckes, sker det blott af häpnad öfver att se sig blifva van vid dylika fataliteter, kan han med fräck panna möta hvilken anklagelse som helst. Icke så hunnit komma i jemvigt, skall han ej kunna uthärda blicken från en like, som misstänker honom. — Se bara, ropade Spöqvist, — se, huru karlen bleknar och darrar! Han förråder sig sjelf .. hans brott är uppenbart. Jag skulle våga svära på, att din erkändt skarpa blick, bror Brackander, träffat den rätte. Ja, kanaljen har utan tvifvel stulit detder jernet; jag går ed på det när som helst. — Patron, jag är oskyldig .. jag lider icke att bära en sådan misstanka; tag orden, i Herrans namn, tillbaka! sade Sven. — Nej, du, svarade Brackander strålande af glädje; — nej, du! Jag är viss om, att du är tjufven.