Öresunds-Postens sednaste Memoirer öfver den förflutna veckan äro ovanligt melankoliska och lyda sålunda: Alltså, sedan telegrafen trenne gånger talat, försäkrat, bedyrat och svurit på saken, måste man tro det. Man har med en penna af guld, kallad fredspennan underskrifvit ett dokument (på papper), kalladt fredsprotokollet. Derpå har man lossat några hundra kanonskott med löst krut, kallade fredssaluten, hållit åtskilliga fredliga fredstal, ringt i kyrktornen en högtidlig fredsringning; i Paris har kejsaren dessutom särskilt afhållit en fredsrevy. Och från detta ögonbliek, att räkna från den 30 Mars 1856, börjar sålunda det tusenåriga riket. Hvilken förändring i hela vår verldsdel! Förändring till det bättre! Ryssland uppgifver med ens och för evärdliga tider alla sina anspråk på sin nästas egendom, inträder förmedelst ett modigt uttaget jättesteg på framåtskridandets bana, antager för framtiden de konstitutionella statssystemernas program, öppnar sina krigshamnar för handeln, sitt inre för den europeiska kulturen, 0. 8. v. Turkict blir ett stycke verkligt Europa, en sannt kristen stat under Mahomets titulära beskydd, och den sjuka mannen, återställd till en evig ungdom och hälsa, träder armarne i civilisationens svarta frack för att med heder presentera sig i det europeiska statsförbundets stora konferens. Frankrike och England, mättade af ära, öfverhöljda med lagrar, träda tillbaka i fredsspelets och jernvägsspekulationernas lugna periodlif. Svear sitter stolt med sin traktat af den 31 Nov. och blickar från sin granitklippa, fridhälsande all verlden, å ena sidan inviterad till att bära den yngste napoleonismen till dopet, å den andra uppbjuden af herr Glasenap till nästa amaranterbal. Sålunda är allting charmant, oöfverträffligt arrangerat på bästa tänkliga sätt, tillfredsställande alla möjliga önskningar, intressen, äregirigheter och anspråk... Och det är endast en eller annan melancholicus, eller en och annan osörnåjelig ensidighet, eller en och annan af kronisk misstänksamhet lidande fantast, som ännu kan hysa det ringaste tvifvel om att man, alltid från den 30 Mars 1856, begynner verkligen för vår verldsdel en ny ära, fredens, lyckans, vänskapens, förtroendets, det jemna, ostörda, framåtskridandets, de låga brödprisernas, de nedsatta kött-taxornas, javakaffets till 40 öre riksmynt marken och melissockrets till 20 öre samma mynt! . Det är endast, säger jag, en eller annan sådan bortkommen politikus, som t. ex. den närvarande engelska utrikesministern, lord Clarendon, hvilken i denna längesedan afgjorda fråga kan ha det infallet att tänka annorlunda än de 100 millionerna upplysta medborgarne. Det är i sanning endast en lord Clarendon, en engelsman med temligen utbildad spleen, som skulle kunna ha yttrat hvad denne eljest berömle lord verkligen lärer ha yttrat den 29 nästlidne månad, dagen förrän fredsprotokollet undertecknales: morgon undertecknar jag freden här i Paris, men vid min återkomst till London — finner jag criget för mig; och i sjelfva verket, det är icke frelen jag undertecknar, det är — en fred. Sådana barnsliga distinktioner! Sådant löjligt hårclyfveri! Sådant narraktigt frasmakeri! Jo, min själ, ha vi freden, precist: freden! Och nom en månad är den ratificerad; kanske inom tre veckor. Och den lille konungen af Alger blir ändå redsfurste, fastän det såg ovisst ut. Till och med ratificerad fredsfurste l