Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1856, sida 1

— Såå?.. Nå, jag säger ingenting derom; jag har Just för din räkning tänkt på detsamma. Men sätt dig ned, min vän! Jag har mycket att tala med dig om. Sven satte sig på en stol vid dörren. — Hvad skulle du väl säga, fortfor patronen, — om jag härmed, i herr kronolänsman Spöqvists närvaro, förbinder mig att, efter din tfjenstetids slut, skänka dig en egen liten jordlapp, bygga på densamma en smedja, förse den med alla inventarier och dertill gifva dig ett par hundra riksdaler, för att börja din rörelse med? Bevare mig! Är det verkligen patrons mening? sade Sven och fäste på Brackander en blick, som på en gång uttryckte misstroende och öfverraskning. — Min allvarliga mening, försäkrade Brackander; — nå, min gosse, slå mig i hand och tacka mig! Sven räckte patronen sin stora valkiga hand, men icke utan en inre motbjudande känsla, ty han anade, att något låg på djupet af denna ovanliga vänlighet och frikostighet. — Och när du nu blir din egen, sade Spöqvist, — så vill jag tro, att din första tanke blir att gifta dig. . — Naturligtvis, inföll Brackander, och klappade Sven på axeln; — när man kommer i så lysande omständigheter, så måste man dela dem med en trogen maka, annars är det ingen välsignelse med det. Du skall tro, Sven, att jag också gjort upp en plan i det hänseendet . .. Jag vill göra din lycka fullständig, min gosse. — Jag tackar patronen, sade Sven och vände sig orolig på stolen. — Jag känner en flicka, som råkat bli kär, ja riktigt olyckligt kär uti dig, Sven,