Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1856, sida 1

De vandrande HjCKknarhe. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N:r.) — Fägnar mig att höra, sade Spöqvist nådigt; — gör dig alltid förtjent af sådant beröm, min vän! Sven teg och snodde mössan mellan händerna. Patronen gick ett par slag öfver golfvet och fortfor: — Jag anser det både för en pligt och en glädje att göra mina underhafvande lyckliga... (Sven såg vid denna oväntade bekännelse högst förbluffad ut; Spöqvist smålog omärkligt.) — Och derhän hafva mina sträfvanden alltid varit riktade, fast jag måhända mången gång misstagit mig om medlen, och i ännu flera fall haft att göra med menniskor, som ej gjort sig förtjenta af min välvilja. Det gläder mig destomer, då jag finner ett tillfälle att visa mitt hjertas filantropiska böjelser, utan att missbruka min godhet och spilla den på ovärdiga. Min käre Sven, jag har fattat stort intresse för dig och har beslutat göra hvad jag kan för din framtida lycka. Det kontrakt, genom hvilket jag är din husbonde, är snart ute; jag vill ogerna förlora en så trogen tjenare ... Vill du för ännu ett år stanna qvar i min tjenst? Jag skall gifva dig ökad aflöning, min vän ... ja, vi skola nog komma öfverens. — Med förlof, herr patron, svarade Sven, — jag har funderat åt annat håll: Jag vill försöka att bli min egen smed.