väntat detta bestämda afslag. Spöqvist deremot utbrast: E Är du galen, karl? En otacksammare tölp har jag aldrig sett. — Ja, bror Spöqvist, sade patronen och skakade på hufvudet, — du ser nu sjelf, huru det är, när man menar väl med sitt folk. Man belönas blott med uppstudsighet och otack. — Det är en gammal sats, att man aldrig bör göra en bonde godt, fortfor Spöqvist: — nej, stryk är det enda, som hjelper på dylikt folk. Sven rätade sig till sin fulla längd och mätte Spöavist med en föraktlig blick. Men i trots af den stolthet, som vid länsmannens sårande ord framlyste på hans panna, var ynglingens hjerta sorgset och beklämdt. På vägen mellan masugnen och herregården hade Svalgren framkastat åtskilliga dunkla hänsyftningar på hvad som nyligen timat mellan patronen och Johanna. Dessa hänsyftningar inträngde som dolkstygn i Sven masmästares bröst, men en känsla af stolthet och manlighet förbjöd Sven att ställa nyfikna frågor på den af honom djupt föraktade betjentslusken, hvars falska ögon lyste af skadeglädje. Sven förstod sig föga på list och krokvägar, men icke destomindre började han starkt misstänka, att det af patronen framställda och med så lockande fördelar förenade giftermålsförslaget stod i samband med vissa andra afsigter. Han vände sig nu till husbonden och sade med en stämma, som han försökte göra lugn och fast: — Jag ber patron icke tro mig så illa som att vara elak och otacksam. Men det är mig omöjligt att göra, såsom patron vill, ty jag har gifvit Johanna Brant mitt löfte, och det sviker Jag aldrig.