Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1856, sida 1

— Hm.. jaså. — Du skall fria till henne, min gosse, och det genast. Hon är dig värdig; ja, på sätt och vis blir det dig en ära att få henne till hustru. Jag vill göra er begge lyckliga. Det är, med ett ord, min hushållerska, mamsell Petronella, som förgapat sig i dig. Hon är kär öfver öronen, stackars menniskan. .. — Mamsell Petronella? Det kan aldrig vara patrons mening! utbrast Sven, blossande röd i ansigtet. — Jo, min vän. Visserligen är hon af så kalladt bättre folk, men kärleken jemnar allt, och då du nu vet, att hon sjelf önskar dig till man, så bör du ej vara förlägen för den saken... — Jag tackar patron för hans goda afsigt, sade Sven och steg upp från stolen; — men att jag skulle fria till mamsell Petronella, det blir aldrig af. — Hvad säger du? utbrast patronen och ställde sig med korslagda armar framför Sven; — blir det aldrig af, säger du? Är det bondblyghet eller tredska, hvaba? — Intetdera, svarade Sven lugnt; — men jag menar, att jag aldrig i verlden vill ha mamsell Petronella. — Snack och dumheter! inföll patronen. — Jag vill säga dig, Sven, att du bär dig rätt otacksamt och illa åt... Du skall icke tro, att jag ämnar skänka jordlappen och smedjan och de tvåhundra riksdalerna åt en tredskande och motvillig tjenare. Jag fäster vid min gåfva det bestämda vilkor, att du gifter dig med mamsell Petronella. Du hör nu. Skjut icke din lycka egensinnigt ifrån dig! — Jag märker nog, att jag måste försaka patrons gåfva, sade Sven. Patronen stod en stund tyst, likasom om ban ej