Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1856, sida 2

OVCISC BA 8OTA MCTKAMLIILIIA 101T1MCIAL. vI 101— lo undan för dessa uppmaningar, emedan det icke lönade mödan, att vara en ropandes röst i öknen, dock i den bittra, mer än en gång uttalade känslan, att den tid torde komma, då man önskade återgifva dessa merkantila fördelar mångdubbelt, för att hafva handlat annorlunda. om derföre någon tidning — vi säga detta äfven med sara att klandras för sjelfberöm — äger rätt att ogilla regeringens politik under denna tid, så är det Hand. Tid:n, men förebråelsen drabbar då icke regeringen ensam, utan hela den allmänna meningen i landet. Väl är det sannt, att en annan regering, en styrelse, som ägt landets förtroende och förmätt framkalla det svenska folkets lätt väckta krigiska hänförelse, hade ganska snart förändrat denna mening, men såsom saken nu står, hafva dock de föga rätt till förebråelser nu efteråt, som vid nämnde tid voro lika ifrigt neutrala, som trots regeringen. Hvad angår förebråelsen rörande neutralitetsförklaringen i och för dess förment ryska karakter, en förebråelse, som blifvit oupphörligt upprepad af en känd Stockholmskorrespondent till åtskilliga landsortstidningar, så må äfven om densamma några ord yttras. Af alla Sverges tidningar var, så vidt vi känna, Hand. Tid:n den ende, som ogillade denna förklaring, emedan vi ansågo den bindande, således utgörande ett hinder för oss, att med full frihet motse och begagna oss af de kommande händelserna, samt dessutom obehöflig, enär Sverge, enligt vår mening, kunnat bibehålla neutralitet lika väl som Holland, Preussen, m. fl. stater, utan att afgifva någon förklaring derom. Rigtigheten af denna uppfattning har sedermera, genom Novembertraktaten, blifvit påtaglig. Men om vi sålunda måste fortfarande beklaga denna förklaring, som gifvit vårt sednare närmande till vestmakterna karakteren af ett löftesbrott, så kunna vi deremot ej deltaga i påståendet att samma förklaring var dikterad af Ryssland, och i denna makts intresse. Det må erkännas, att skäl funnits för en sådan misstanke, då icke blott den ryska tidningen le Nord uppgaf, att kejsar Nikolaus råtnöjt sig med att anbefalla (recommender) Sverge en sträng neutralitet, utan ock det danska riksrättsåtalet uppdagat missnöje å vestmakternas sida med Danmarks neutrala rustningar. Denna misstanke, som är för Sverges styrelse mycket kränkande, alldenstund hela talet om Rysslands vägran att erkänna vår neutralitet, ett tal, som tjenade till genomdrifvande af stora anslag, då skulle hafva varit en komedi, ett dubbelspel i hemligt förstånd med Ryssland. Vi hafva för vår del icke varit främmande för samma misstanke — en följd af det djupa misstroende till all diplomati i allmänhet och till den från Carl Johan ärfda isynnerhet — men hafva nu erhållit en förklaringsgrund till denna besynnerliga motsägelse mellan Rysslands erkännande af Danmarks neutralitet och vägran att erkänna Sverges, hvilken synts oss så pass plausibel, att något dubbelspel, i denna punkt, ej behöft äga rum. Förhållandet lärer nemligen varit, att då vestmakterna tvekade att erkänna Danmarks neutralitet, såsom varande för dem ofördelaktig, och Ryssland vägrade att erkänna Sverges, såsom för sig ogynnsam, så motvägdes dessa dubbla betänkligheter af hvarandra, genom Sverges och Danmarks förbund. Man må nu ogilla detta steg å Sverges sida, man må ytterligare ogilla de på detsamma följande förvända dispositionerna i afs. å Carlstens fästning och Gottland, m. m., men man bör dock ej se svek under en handling, som äger en rimlig, bättre förklaringsgrund. Vi hafva ansett rättvisan fordra framläggandet af detta förhållande, och denna rättvisa är på samma gång — nu såsom alltid — klokhet, ty då regeringen ganska lätt kan lägga det nu omtalade förhållandet i dagen, såsom den borde hafva gjort längesedan, så skulle många beskedlighetsgörare, som finna det rörande, att man tåligt burit en så graverande misstanke, deraf låta förleda sig, att öfverse med hela den öfriga politiken. Man skulle sälunda, genom ett skenfagert martyrskap, kunna undandraga sig räkenskap i andra afseenden. Det vore godt om våra ärade medbröder inom pressen ville något beakta dessa anmärkningar, på det att vårt gemensamma bekämpande af det nu rådande, falska styrelsesystemet icke måtte försvagas genom anklagelser, som skola en gång kunna bevisas hafva varit orättvisa, då de äfven komma att återfalla på oss sjelfva, så ursäktligt det än är, att misstag kunna begås, under ett system sådant som det närvarande, hvilket gör allt för att mystifiera, men intet för att upplysa den allmänna meningen. RASER