Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1856, sida 1

— — —— ——————— ————— ———— — ————— — Ja, menniskohjertat är en besynnerlig sak, sade Spöqvist filosofiskt; — men hör på, Brackander, när skickade du budet till masugnen? — Svalgren gick dit för en timma sedan. — Och huru dags kunna vi således hitvänta din rival? — Etter supen, svarade Brackander. — Jag har brådtom, sade Spöqvist och säg på sitt ur; — många angelägna ärenden vänta på mig derhemma ... — För tusan, ropade patronen, — du ämnar väl icke lemna mig? Din närvaro är alldeles nödvändig, Spöqvist. — Näåja, jag vill då stanna här, ty hvad gör man icke för en vän? Och härmed drog Spöqvist ur fickan ett papper och frågade, om ej vännen Brackander ville påteckna sitt namn såsom borgersman för ett lån, som länsmannen fann sig nödsakad upptaga, för att betäcka ett hotande deficit vid redogörelsen för kronouppbörden. Patronen suckade, men insåg, att han ej kunde neka Spöqvist hade valt ögonblicket väl. Han undertecknade således. — För att återkomma till ämnet, sade Spöqvist med ljusnadt anlete, — så har du vunnet spel, om du blott får din rival, den långe masugnsdrängen, aflägsnad. Hvad först flickans föräldrar beträffar, så äro de kända för att vara läsarepack; endast läsare kunde afslä ett så lysande anbud som ditt, Brackander; de fråga, Gubevars, föga efter jordisk lycka och jordiska egodelar. Men de skola väl falla dig till fota, vill jag hoppas, om du beröfvar dem deras stöd och hjelp, ty det är väl egentligen Sven Stål, som underhåller familjen, och på honom litar den också för framtiden. Hvad åter angår flickan