Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1856, sida 1

Pe vandrande Djeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N:r.) — Nå, käre du, ursäkta, om jag med ordet korg sårade ditt finkänsliga hjerta. Min mening var bara att säga, att om du fulltöljer den plan, hvarom vi öfverenskommit, så kommer du utan svårighet till målet. Patronen teg en stund och marscherade några hvarf öfver golivet. Derefter kastade han sig i en stol, torkade sin panna med en röd sidennäsduk och sade något lugnare: — Ja, jag måste det. Mitt anscende och min hämndkänsla kräfva, att jag ej afstår från mitt beslut. Och dertill kommer, bror Spöqvist, att .. Jag vågar knappt uttala, hvad jag menar; du skulle skratta åt mig .. finna mig löjlig. . . — Finna dig löjlig!! Omöjligt, Brackander! Dessutom vet jag af egen erfarenhet, att hvarje hjerta har sina svagheter. Tala du fritt ut, min vän! — Men kan du tiga, Spöqvist? — Min pålitlighet är bepröfvad, sade Spöqvist och klingade med patronen, — Godt, jag vill då säga dig, att.. att jag verkligen är kär, ursinnigt kär i Johanna. Folk må bedöma det som galenskap, men jag kan icke hjelpatt. Patronen var färdig att slå ned ögonen, när han gjorde denna blyga bekännelse,