Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1856, sida 1

De vandrande Djeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N:r.) — Bra ... Nå, hvad genmälte patronen på det? — Han såg först mycket mörk ut, men skrattade sedan och sade: — detder är barnsligheter, Johanna: du synes ännu inbilla dig, att jag skämtar; annars knonode du väl icke tänka på den långa masugnsdrängen Sven, när du kan bli min hustru och rik och förnäm. Nu helsar jag på din far, och när jag kommer tillbaka, är du min fästemö. Adjö med dig tilldess. — Men sedan har patronen icke talat till mig ett ord . . . Har ni träffat Sven i dag, far? — Nej, min flicka. — Ack, far, om jag hunne, skulle jag skynda ned till masugnen och tala med honom, men jag vågar icke, ty jag har olofvandes gifvit mig af från herregården och måste vara tillbaka, innan de sakna mig der. Jag kunde icke styra mitt hjertas önskan att tala med er. Men då jag nu icke sjelf kan träffa Sven, så ber jag er, far, att i morgon bittida gå till masugnen och helsa Sven från mig. Det har kommit ut ett rykte, Gud vet på hvad sätt, att patronen friat till mig och fått ja. Knappt en halftimma efter sedan patronen talat vid mig, kom långväga sockenfolk, som hade sin väg förbi herregården, och frågade drängarne, om det var sannt, hvad ryktet berättade. Nu är jag så rädd, att ryktet också kommit till Sven, tyjag vill icke, att han ett enda ögon