Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1856, sida 1

ningen eller meningarnes hopsättning den bästa; men på de ryckningar, som förmärktes öfver gubbens ögonbryn, kunde Kerstin gissa, att det innehöll något allvarsamt och vigtigt. Slutligen lade korporalen med en viss betänksamhet brefvet på bordet, aftog brillorna och sade till drängen: — Helsa din husbonde och tacka honom för hans anbud. Jag följer med. — Men då skall korporalen vara färdig klockan 3 i morgon bittida, ty då bär det af. — Jag skall i rättan tid vara på min post. Då drängen gått, sade gubben Brant: — Det är en ledsam nyhet, kära hustru. Min syster, som bor i staden, är svårt sjuk och längtar att se. mig, innan hon dör. Den gamla enkan, som i många år bott tillsammans med henne, har skrifvit prefvet. Jag vill då resa till staden och, om så är Guds vilja, tillykta hennes ögon. .— Käre Brant, läs upp brefvet för mig, bad KerStin. Korporalen efterkom sin hustrus begäran och läsr högt med en röst som vittnade om dämpad rörelse. — Herre Gud, utbrast Kerstin med tårar i ögonen, — hvad det måste vara svårt att gå döden till mötes, ensam, öfvergifven och utan en kär anförvandt vid sin sida. Den stackars Elin är evka och har inga barn. Kanske lider hon också brist på sitt yttersta . . . Ja, Brant, du måste resa till henne, trösta henne och laga om en ärlig begrafning, ifall hon dör. De åtta riksdalerna, som Sven sist lemnade oss, skall du taga med dig; mer ha vi, Gu näs icke i reda penningar, men det får räcka så långt det kan . .. Ack, käre Brant, fortfor Kerstin, — jag tänker ofta med bedröfvelse, huru det skulle gå, om