esse. En sak at nagon VIRI ar val alv oll len i folkets mun gängse benämningen af det slags grifter här är i fråga; jag har redan hämnt, att den af mig undersökta allmännelien kallas Jättegrafven; i Danmark benämlas de Jettestuer och JYnovne samt i Tyskland Hunengräber, hvilket dock ingaunda får tagas såsom afgörande bevis på att ett storvext folk verkligen hvilar i dessa grafvar, då man vet att desamma ibland innesluta ända till 50 lik och deras yttre storartade skick väl kunnat förleda efterkommande slägten att betrakta dem såsom hviloplatser för le varelser af öfvermensklig storlek, hvilka i alla folkssagor spela en så betydande roll. De i det uppsvämmade landet kring Götha elf icke sällan förekommande fyndena af piloch kastspjutspetsar förfärdigade af flinta kunna äfven tjena såsom vittnen för en geologisk tilldragelse, som likväl redan härförutan genom åtskilliga oemotsägliga bevis är fullkomligt konstaterad; jag menar: vattnets fordom långt högre nivå i dessa trakter, eller, med andra ord, att fasta landet så betydligt höjt sig inom den sednaste geologiska epoken och sannolikt sedan menniskor här bosatt sig, att någon Göthaelf då ej funnits, utan den dal hvaruti denna elf nu flyter, såväl som andra djupare dalgångar varit hafsvikar, eller kanhända tillochmed sund, hvilka kringflöto en vidsträckt skärgård, intagande större delen af Westergöthland och Bohus län. Hade denna höjning varit likformig öfver hela trakten, så skulle det ej möta någon synnerlig svårighet, att med ledning af åtskilliga ännu qvarvarande spår, som hafvet lemnat efter sig, temligen noga bestämma dess dåvarande utsträckning, samt de af hafvet obetäckta delarnes läge, men det kan anses såsom säkert, att fasta landets höjning ej skett likformigt, utan att, inom ett ganska inskränkt område, det ena stället uppskjutits mera, det andra mindre, hvarföre det torde blifva alldeles omöjligt bestämma så väl hafvets, som fasta landets dåvarande konturer; så mycket kandock i allmänhet antagas, att vatten betäckt en långt större del af dessa trakter än nu är fallet. Under dessa tider beboddes stränderna, i spridda smärre samhällen, af det förut omtalade vilda folkslaget, som i vikarne, utom fiske, äfven idkade jagt efter sjöfogel och skälar; många af de härtill begagnade pilarne och kastspjuten gingo förlorade, föllo till bottnen och deras spetsar, tillverkade af ett nära oförstörbart ämne, -—flinta, — återfinnas nu på samma ställen, der de förlorades, men dessa ställen äro numera, sedan jorden höjt sig, fast, odlingsbart land, uppkommet af det slam och andra fasta partiklar, som afsatt sig i det grundare lugnvattnet. Samma slutsats kan äfven dragas deraf, att den här omnämnda ÅJattegrafven är belägen omkring 4000 alnar från elfven och minst 200 fot öfver dess nuvarande yta, på en höjdsträckning, som begränsar en mindre sidodal till den hvari elfven framflyter. Får man antaga att denna sidodal fordom bildat en hafsvik, så skulle grafven varit anlagd endast omkring 1000 alnar från denna och derigenom äfven här en omständighet inträffa, hvilken öfverallt blifvit observerad, nemligen att nordens första bebyggare alltid lade sina grafvar i närheten af något vatten. Inom Flundre härad finnes, mig veterligen, intet annat minnesmärke efter dess älsta befolkning än de nu omnämnda, och i allmänhet är denna trakt särdeles fattig på ålderdomslemningar från hedniska tiden. Vid hemmanet Solberga Nordgården finnas på en låg bergskulle några grafvar, tillhörande en sednare period, af hvilka de flesta blifvit bortförda, men ännu qvarstår 5 eller 6 stycken. Dessa grafkullar voro af mindre dimensioner, ingen öfverstigande 4 alnars höjd och 30 till 40 alnars omkrets, samt bestodo af större och mindre kullerstenar jemte mulljord, uppstaplade till en hög; i ingen af dem har funnits någon ordentligt laggd grackista: endast i en några stycken af grofva lerkrukor, hvilka haft en half-spherisk form. På bottnen i dem alla, hvilken i de flesta bildades af sjelfva berget, låg ett lager af kol och brända benfragmenter, mon för öfrigt har intet fynd blifvit gJordt i någon af dessa högar vidare än ett mindre spänne af koppar, skänkt till Göteborgs naturhistoriska museum. Dessa uppgifter har jag erhållit af egaren till ofvannämnde hemman, och i en af högarne, hvilken öppnades i min närvaro, var förhållandet enahanda med hvad förut blifvit nämndt, en oordnad massa af sten och jord var hopad öfver et lager af kol och benfragmenter, så att det tydligen syntes huru högen blifvit uppförd på samma ställe der liket blifvit förbrändt. Dessa grafvar tillhöra således, utan tvifvel, den sednast till vårt land inflyttade och der ännu herrskande folkstammen, ehuru de förbrända liken hänvisa på en tid. då detta folk