Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1856, sida 1

— Ja, sade Brackander, idet han häftigt satte toddyglaset tillbaka på bordet, — de skola se, hvem de vägat förolämpa. Det blir en lysande hämnd jag tager, bror Spöqvist. — Din hämnd blef raffinerad som dethär sockret, anmärkte Spöqvist, under det han tillagade en ny toddy, — men tillåt mig säga: din ide är icke ny. Napoleon . . — Napoleon, säger du? — Ja, Napoleon, herättar historien, friade till en prinsessa, jag tror hon var från Ungern. Nog af, prinsessan var lika uppnäst som din fröken och svarade tvärt nej. Hvad tror du, Napoleon gör, bror Brackander? Jo, knappt en vecka efter att han fick korgen, gifter han sig med Josefine, som var hans kammarjungfru ... ener ... jag tror ... hans ladugärdspiga. Du må tro, att det blef en uppståndelse vid hofven, då de fingo veta detta. Prinsessan af Ungern dog på stället al förbittring; det gick henne, kantänka, till hjertat, att en ladugårdspiga så burdus fick den värdighet som nyss varit erbjuden prinsessan sjelf. Men alla drottningar, kejsarinnor, furstinnor och hertiginnor, ja påfvinnan på köpet, voro tvungna att hylla och krusa för den fordna ladugärdspigan. IIvart hon gick, mäste åtta drottuingar gå efter henne och bära hennes släp. Vacker var också Josefine, det kan icke nekas. — Det var bra gjordt af Napoleon, utbrast Brackander; — mitt beslut är oryggligt fattadt; jag gör på samma sätt. Det skall förbittra det förnäma patrasket ända in i hjertroten, då de få höra, att jag ger deras giftassjuka döttrar fan och utväljer Johanna Brant till min brukspatronessa, Grefvinnorna, friherrinnorna och nåderna, som för sina döttrars räkning spekulerat på min Person och min förmö