Dock snart den korta vinterns snö försvinner, Tillbaka till ditt gamla hem du far; På samma tak ditt lilla bo du finner, Der tryggt du hvilat uti fordna dar. Men jag, en främling här på fjerran stig, Som nöter ut min själ, med sorg i hågen, — När finner jag mitt hem långt bortom vågen? Du luftens glada pilgrim, jag afundas dig! O! vore jag blott den, som vi förakta Mest utaf allt inunder himlen blå — Af dem som skrida stolt, som kräla sakta — Den usle mask, som nu jag trampar på! Osedd, min faders gård jag skulle nå, Min faders härd, den öfrvergifna, kalla! Och bland de störtade Penater alla, Mitt stoft med deras glad jag blandar då. J himlena fåglar, finge jag blott ila På edra vingar, ack, så lätt, så fort! Jag skulle fiy med er och söka hvila, — Jag skulle flyga långt från Vestern bort! O! vore jag som du, du mindsta grand, Som kanske till mitt fjerran hem får fara; fom ni, små fiskar uti böljan klara, Som strömmen kanske för bort till min egen strand! Hvi skola vingar er, j fåglar, bära? Ej ären j fördrifne från ert hem. ge, edra ungar bo i skogen nära, Der är er skatt — hvi flyga bort från dem? O! kunde jag blott flyga! Lätt och fort, Dit hjertat bjuder, genom luften klara, Från Warschaus torn, som örn jag skulle fara Till jorden ned, och drifva Ryska härjarn bort. Långt bort till öknen der blott vilddjur ryta, Långt bort till någon hemsk, förfärlig kust, Der vågor sig mot dolda klippor bryta, Han krossas skall i hafvets vilda lust. De stolta fartyg finna der sin graf; Likt honom, vågorna blott offer kräfva, De sluka allt, men dock för stormen bäfva: Det, Polen, är din lott, — att vara slafvars slaf! O! bittra droppe, bittyast utaf alla I qvalens kalk, som Odet bjuder dig, Med bortvänd blick, att ej en tår må falla Deri, och hatet sjelft förbarma sig! o qval! att trampas under slafvens häl! Att för den fallne falla! Bittra öden! Den fries ok är värre reen än döden, Hur hemskt, hur fasansvärdt, att vara trälars träl! Du stolta örn, som högt på stormen gungar, Hvi ber jag att din starke vinge få, Hvarmed du Jovis blixtrar väldigt slungar, Att jag med Polens härjar brottas må? . Nej, hellre, för att släcka hämndens brand, Jag ville låna Philomelas ömma Och milda själ, att sucka, klaga, drömma, Och dö af sorg på Lithuaniens kära strand. Stolt skulle jag på örnens vingar gunga, Högt öfver Warschaus tornomgifna borg; Med nattens ljufva skald jag skulle sjunga, Och tjusa bort min egen djupa sorg. Der nu de tappres ben förutan tal, Och utan graf, i regn och solsken blekas, — Då skulle väl det åjupa såret läkas; Men ack! jag menska är, och hon är född till qval! O, Du! hvars thron högt öfver fästet hvilar! O Du! som lefver i all evighet! Liksom till himlen daggens perla ilar Från blommans kalk, fast ingen märker det; — Må mina tårar och min klagans röst Så tränga, Gud, upp till din thron, den höga — Fast verlden blott är stoft inför ditt öga, De låga aktar du — du är mitt hopp, min tröst. Ja, store Gud! snart skall Du återställa Vårt arma land, en tid förnedradt blott, Då skörda vi med glädje, stolta, sälla, — Hvad alltför länge vi med tårar sått. Men ack! i dvala låt mig ligga då, Tills engång dagen gryr, den stolta, klara, Låt mig som klippan, utan känsla vara, När ödets vilda vågor mot dess fötter slå! E. N-n. HZH3333 en hå FaR kr et fd då NR RE