Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1856, sida 1

det? ... Ja, sädan galning jag är! Jag blyges för mig sjelf! Brackander, Brackander! hvart tager du vägen? IIärintill skall du gå och icke vidare! Han slukade en väldig klunk grogg och fortsatte vandringen, mumlande afbrutna meningar och spottande i rak linie framför sig. Nu stannade han, fattad af en plötslig ingifvelse, och ringde. En dräng visade sig i dörren. — Svalgren, sade patronen, — du spänner genast min holsteinske häst för giggen. Du tager vidare de präktigaste seldonen, som finnas i stallet, och skurar dem, så att de blänka som solen. Sedan kläder du dig i det nya livret med röda listorna och blanka knapparne, du vet. — Ja, nådig patron. — Och fort skall det gå . . . annars vankar det stryk. — Jag vet, nådig patron. Tjensteanden, som i förbigående sagdt, hade ett lismande, räfaktigt utseende, försvann, och patronen började göra sin toalett. Han iklädde sig lackerade stöflor, svart frack, hvit halsduk och kyrkstapelhöga -fadermördare?, samt genomdränkte sin tupe med en hel flaska makassarolja. Han mönstrade sig derefter i spegeln — och suckade. Sucken gällde de bortrakade polissongerna. Patron Brackanders ansigte hade nemligen förr infattats i en ram af de mest qvinnoförledande polissonger — de voro hans älsklingar, hans tröstilifvets mulna stunder — men sedan länsman Spöqvist upplyst honom om, att Napoleon ej nyttjade polissonger, försvunno en vacker dag dessa vegetationens underverk för en oestetisk by-barberares härjande lia. Men hvad offrar ej en stor själ för en idG! Sedan patronen med filosofisk djupsinnighet öfvervägt, hvilken bland sina hundra piskor han borde