Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1856, sida 2

Styckegods. Besynnerlig tillgjioranet. Skalden Samuel Rogers, som dog för några månader sedan och efterlemnade en förmögenhet af mera än I million pund sterling (han var nemligen tillika bankir), berättar i ett af sina bordsamtal, hvilka blifvit utgifna af en anonym under titeln Table talks, att han en gång bjudit lord Byron till middag, jemte några andra litterära notabiliteter. — Får jag bjuda er soppa? frågade värden lord Byron. — Nej tack, jag äter aldrig soppa. — Får jag bjuda er fisk? — Nej tack, jag äter aldrig fisk. — Ett bit stek då? — Nej tack, jag äter aldrig kött. — Men, mylord, hvad äter ni då? — Torra skorpor med sodavatten. Detta kunde nu icke anskaffas, i trotts af all möjlig möda, och Byron åt endast några krossade potates, på hvilka han hälde ättika. — Huru länge ämnar lord Byron lefva på denna diet? frågade Rogers en man, som noga kände skalden. — Så länge ni gör honom det nöjet att fästa er uppmärksamhet på hvad han äter! var svaret. Sedermera erfor Rogers äfven, att Byron från honom gått till en klubb, der han med stor appetit åt både soppa, fisk och stek, hvilka rätter han nedsköljde med starkt Burgunder. En Elghistoria. Från Smaalehnene i Norge skrifves i Christiania-Posten följande: I Morgenbladet omtalades nyligen såsom en märkvärdighet att man på ett ställe i Smaalchnene sett ett par elgar, hvilka förmodades hafva kommit vilse ifrån de norra trakterna. Detta sista är dock icke händelsen. Insändaren af dessa rader kan nemligen upplysa, att i Romskogen, annex till Rödenaes pastorat, finnes ett betydligt antal elgar, och det är icke ovanligt att på fjällen i denna vilda bygd se flockar af ända till 20 stycken elgar. Besynnerligt nog hyser man der den tron, att elgen fördrifver ej allenast vargen utan också björnen ifrån sin uppehällsort; säkert är emellertid, att sedan elgarne började visa sig på Romskogen, har man icke märkt minsta spår af dessa rofdjur. För någon tid sedan tilldrog sig på Romskogen den märkvärdigheten, att trenne kor, hvilka om sommaren gått på fjellbete, framfödde hvar sin elgbastard; två af elgkalfvarne dogo snart, men den tredje lefde och såldes till en person i Fredrikshall.