Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1856, sida 1

De vandrande Djeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Sådana möten inträffade temligen sällan; emedan arbetet vid masugnarne fortgår äfven om Söndagarue, var det blott en eller två gånger i månaden, Sven kunde slå sig lös för att träffa Johanna i kyrkan eller i fadrens stuga. Man satte sig till bords. På en hvit duk stod ett fat med potatis, ett annat med fisk, som korporalen föregående dagen egenhändigt dragit upp ur sjön, samt en stor kanna af oäkta porslin, fylld med den raraste mjölk. Brödet bestod af hafreblandadt korn, väl bakadt och särdeles mört. Detta var hela anrättningen, men ingen lemnade bordet hungrig. Härefter framtog korporalen postillan och psalmboken, påtog sina gamla brillor och uppläste med klar röst dagens evangelium, hvarefter han uppdrog åt Göran att föreläsa predikningen. Vår djekne kände sig fattad af en känsla, den han förut aldrig erfarit. I kretsen af dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inbördes kärlek förädlade naturmenniskor var det likasom om ett friskare, men allvarligare lif genomströmmat honom. Ljufva minnen vaknade i hans barm, minnen från hans barndom, då fader och moder ännu lefde och han sjelf, ett oskyldigt barn, uppväxte vid deras vård under den gamla hyddans tak. Han föreläste nr postillan med anda och öfvertygelse, och predikantens enkla ord voro likasom hemtade ur hans eget hjerta. Ämnet var men