Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1856, sida 1

niskans barnaförhållande till Gud, och huruledes hon genom detta förhållande är i stånd att med inre lugn och lycka bestå de hårdaste pröfningar, för hvilka den på sin egen kraft trotsande mäste duka under, Efter predikningens slut tryckte korporalen Görans hand och lofordade hans vackra utförsgäfvor. Man gick derefter på husfadrens förslag till trädgårdstäppan och tog der plats på en, bänk, som beskuggades af en gammal enstaka lind. Alla voro tysta, tillochmed den lille pratsamme Adolf. Korporal Brant såg fundersam ut, stoppade sin pipa och sade slutligen: — Med anledning af hvad vi i dag hört, kom jag, såsom ofta sker, att tänka på min salig vän Stål, din far och min gamle krigskamrat, käre Sven. Stål tjente liksom jag vid Allbo kompani; han var flygelman, ty han höll sina sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans nästa man i ledet. Vi voro goda vänner, delade ljuft och ledt, och voro alltid vid hvarandras sida, såväl i kulregnet, som på marscher och i bivuaken. Men det var ej till detta, jag ville komma, utan till något annat. Stål var en barnafrom menniska och försummade ingen qväll sin bön till Gud. Det var en kort bön, som han lärt af mor sin, och han uppläste den af gammal vana, med hög och ljudelig röst, innan han, med renseln under hufvudet och geväret vid sidan, somnade. Det var, med ett ord, den lilla bönen: Gud, som hafver barnen kär, Se till mig, som liten är o. s. v. Nu kunnen J väl tänka, att många af våra kamrater tyckte det vara lustigt, att den gamle skäggige Stål, som var den längsta karlen i kompaniet kallade sig barn och liten, men sådant bekymrade honom föga, ty, som han sade, Gud mäter icke menniskorna med alnmått, och Guds barn ville han vara, om han än blefve aldrig så gammal.