Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1856, sida 2

AAA Ai MVH PR A riktad mot en artikel om teatern i H.-T. för 1. 1:ste April. Uppsatsen följer härnedan, ätföljd af vär teaterreferents svar: Uti Gborgs H.o. Sjöf. Tidn. för d. 1:ste d:s har man icke utan förvåning läst en teater-recension, hvilken man gerna vill antaga hafva smugit sig förbi hufvudredaktörernes lugnare, opartiska censur, och såmedelst inrymt, åt en icke obekant afvoghet, tillfälle att inconseqvent Och orättvist expectorera litet gammal galla mot — ett fruntimmer —fru Andersson; — inconseqvent, säga vi, derföre att samma tidning, som nu rubricerar fru Anderssons skådespelartalent, såsom med få undantag tillhörande en viss branche af den lägre komedien, vid ätskilliga tillfällen förut ställt henne ganska högt i stora genreoch karaktärs-roller; — orättvist, säga vi, derföre att publiken här och i flera af Sveriges städer (hufvudstaden torde väl här få räknas för något), jemte sakkunnige recensenter gifvit henne stora läford för utförandet af flera, verkligen stora och svåra roler, hvaribland det må tillåtas oss att anföra: Syster Gudules role i Ringaren i Notredame, Drottning Margaretha i Margarethas noveller, Lady Milford i Kabal och Kärlek, Catharina den andra i Gunstlingen, o. s. v. Om åt dessa låford en enda gnista af kompetens måste tillerkännas dem, så måste hvar och en ärligt tillstå, att Hand.Pidn:s här åfvan anförda förkastelsedom är orättvis, om icke rent af elak. Insändaren, som gammal theatervän, och medvetande om skälig kompetens i omdöme öfver theatern, tager sig således friheten härmed protestera mot den ofvan antydda bittra utgjutelsen emot fru A. som skådespelerska. Vi vilja icke vid detta tillfälle inläta oss i reflektioner öfver det rent hjertlösa i att så skarpt anfalla fru A., i ett ögonblick, då hennes man undergått en lifsfarlig operation, hvars följder ännu voro sväfvande, och hon, uttröttad och utmattad af nattvak, oro och omsorger, måste i dignande tillstånd, med krossadt hjerta uppträda för publiken. Men härom vid annat tillfälle och på annat sätt. Ch:s B2 Insändarens tirad om en icke obekant afvoghet och om litet gammal galla, bevisar, att om Ins. härmed syftar på någon viss person, han likväl icke träffat referentens. Den nuvarande teaterreferenten har såsom sådan icke skrifvit ett ord i Handelstidningen under någon, Anderssonska sällskapets föregående såjour härstädes, och har, såvidt han sjelf kan erinra sig, aldrig sett fru Andersson utan på scenen, eller stått i något slags relation till henne eller något annan medlem af ifrågavarande skådespelaresällskap. Ins:s insinuation, att bevekelsegrunder af dylikt slag ledt ref:s penna, förlorar således all giltighet. Hvad åter beträffar Ins:s påstående, att ref:s omdöme öfver fru Anderssons utförande af grefvinnan Thalfelds roll i skådespelet Edith varit inkonseqnent och orättvist, så borde Ins. sökt motivera dessa beskyllningar något bättre, innan han framkom med dem. Ått ref. vid åtskilliga tillfällen förut ställt fru A. ganska högt i stora genreoch karaktersroller, har beklagligtvis ej kunnat vara förhållandet; detär blott i Lady Milfords parti uti Kabal och Kärlek han framhållit fru Anderssons spel såsom öfvervägande förtjenstfullt, och detta omdöme, som han fällde med fullt afseende fästadt vid de inskränkta fordringar, man kan hafva på en resande landsortstrupp, borde i opartiska ögon snarare vittna om undseende än om bitterhet. Ref. har goda skäl att tro, att allmänna omdömet om fru Andersson såsom skådespelerska går ett steg längre än ref:s eget: ref. har nämligen ej fränkänt fru A. talang, men anser den med få undantag (bland hvilka möjligen de af Ins. uppräknade partierna) falla inom en viss branche af den lägre komedien. Med anledning af Ins:s påstående, att sakkunnige recensenter i andra städer gifvit henne stora loford, har ref. gjort sig mödan efterse, huru härmed förhåller sig, och kan härnedan, från den stad (Lund), der Anderssonska sällskapet sednast uppehållit sig, meddela ett prof uppå, huru dessa stora loford äro beskaffade. pFru Andersson — säger Lundarecensenten, — synes oss, sedan vi sist sågo henne, hafva alltmera stelnat i ett antaget manr vid utförandet af sådana roller inom dramat och den högre komedien, uti hvilka en djupare känsla skall uttalas. Deremot hafva vi med nöje sett henne inom ett annat,, för henne nytt område, sarcen och det lägre lustspelet, deri hon, om ock stundom med någon öfverdrift, lyckligt utförer äldre fruntimmersroller, och hon är bäst, då hon i dessa parodierar sitt eget spel inom det förstnämnda området. Oss synes, att detta omdöme sammanfaller med vårt eget, och vi tro oss kunna upplysa, att ofvannämnde Lundarec. ej blott far tillerkännas en gnista af kompetens, utan