arbe i det brittiska sällskapets tjenst. I sjelfva verket är ifrågavarande sak att anse såsom ett alldeles nytt kapitel i bibelspridningens historia, och berättelserna derom innehålla derföre åtskilligt af stort intresse. När en mängd soldater stå färdiga att stiga ombord för att afsegla till ett fiendtligt land, t. ex. till Sebastopol, så måste de lemna mycket i sticket. Ibland annat är det oundvikligt att de, jemte många andra onödiga ting, som de icke kunna föra med sig, äfvenledes måste lemna qvar det förakt för det heliga och det lättsinne, hvarmed de icke sällan skryta, måhända oftare för att icke behöfva utsättas för kamraters ätlöje och stickord, än derföre att otrons och smädelsons ande helt och hållet tagit hjertat i besittning. I afresans högtidliga stund sammanträffa de med kristna, som enträget bjuda dem Guds ord; och i detta ögonblick ser man inflytelsen af en makt, som är oemotståndlig. I ganska många fall har det inträffat, att soldater, som kort förut, då de ännu voro långt borta från hamnen, skulle hafva med hån och begabberi affärdat en bibelutdelare, plötsligt vid framkomsten dit, icke blott hålla till godo de ord, som en sådan kan säga dem, utan äfven mottaga en dylik liten bok som nya testamentet med begärelse, ja med förtjusning. De senaste underrättelserna från Italien innehålla så märkliga företeelser, att de torde i mångas ögon anses såsom osvikliga förebud till icke blott stora, utan möjligtvis äfven snart nog inträffande förändringar. Vi mena erkebiskopens af Florens ryktbara cirkulär af d. 3 Febr. 1854, deruti han, efter att hafva föranstaltat en ny upplaga at Martinis nya testamente, anbefaller samma bok till flitigt och troget begagnande. Man anser detta för eu af bibelsällskapernas största triumfer, sägande: si här cn erkebiskop, som i akt och mening att förekomma protestantisk bibelspridning bland folket, sjelf tagit saken om händer. Det är emellertid samma prelat, som år 1848 vägrade sin tillåtelse, när fråga väcktes att låta trycka bibeln i Florens. Vi se här, säger man, frukten af de 26.000 ex., som blifvit utspridda i Italien. Den nämnda orkehiskopliga upplagan är visserligen försedd med anmärkningar, något, som man vet står i strid med protestantiska grundsatser; men många al dessa noter äro ganska goda och öfversättningen är för det mesta oklanderlig. Då dertill kommer, att priset är synnerligen lågt, så är att förmoda, att den skall vinna insteg hos ganska många. Onekligen vittnar detta steg om mycken klokhet; och äfven om vi icke kunna dela de alltför lifliga förhoppningar, som mången med anledning häraf torde hysa, så är denna handling i alla fall högeligen märkvärdig. Stiftelsen al Bibelsällskapet i Konstantinopel, ett auxiliärsällskap till det brittiska, omtalades af oss redan förra året, och vi meddelade några utdrag uter detta sällskaps första årsberättelse. Efter nägon tids verksamhet under gynnsamma och lofvande utsigter, uppstod den frågan, huru denna verksamhet rätteligen borde ordnas, för att åt saken medföra det största gagn. Beslutet blef, att man skulle utsända s. k. kolportörer; och tvenne personer, mr Sellas från London och Cossabel från Piemont, åtogo sig detta värf. Den förres uppdrag bestod uti att utdela Bibeln dels till engelsmän på stället, dels till engelska hären och marinen. Den sednare hade samma åliggande med afscende på de franska och italienska trupperna samt flottan. Kostnaden för dessa begge agenter har med vanlig frikostighet blifvit bestridd af Brittiska sällskapets jubelfond. Dessutom bör nämnas att samma sällskap med särskildt afseende på krigshändelserna, hade på förhand låtit anskaffa mer än 150,000 bibelexemplar på engelska och wallisiska, fransyska och italienska, turkiska och ryska språken, och dessa böcker hade utan alla tullumgälder fritt fått införas genom engelska ambassadörens i Konstantinopel hemedling. Nu hade således ett alldeles nytt fält öppnats. Icke underligt då, om der visade sig åtskilligt, hvarpå man icke varit förberedd. Närvaron at de förenades armåer jemte dagens politiska händelser, hade hos turkiska befolkningen uppväckt en lust att studera engelska, franska och italienska språken, som dittills varit utan exempel. Det är bekant, alt ingen hok är öfversatt på så många språk och så noggra nnt örversatt som Bibeln. Detta förhållande blef snart kändt af turkarne, och följden var, att de, för att lära sig fransyska, engelska och italienska, icke blott köpte ett betydligt antal biblar på dessa språk, utan derjemte önskade erhålla dylika bibelöfversättningar, interfolierade med turkiska. Brittiska komitcen, alltid färdig och tillreds i sådana fall, har också på auxiliärsällskapets anhållan ombesörjt utgifvandet ar Matthei Evangelium på turkiska, interfolieradt med öfversättning på någotdera af de tre nämnda språ ken, och har dessutom utgifvit en fjerde upplaga på arabiska och fransyska. Man hoppades att dessa upplagor snart skulle vara fullbordade, och förmodade en stark afsättning. belutdelare, som Emellertid är hufvudinnehållet at den otvannämnda berättelsen icke hvad som gjorts för turkarne, utan de bemödanden, som vidtagits för att sprida bibeln dels ibland fångarne dels ibland de sjuka och sårade på militärhospitalerna i Pera och Scutari äfvensom på flottan. Den amerikanska missionär som aldraförst efter erhållet tillstånd besökte de ryska fångarne, dels i Sentari, dels dem, som voro i Kassim Pascha, kort förrän de utvexlades emot besättningen på det olyckliga skeppet Tiger, herättar om dessa besök, att de icke förtjena omnämnas, om icke för kontrasten med de öfriga krigförande folken. Ios dessa undfingos bibelsällskapets agenter med den största höflighet, och hvad man erbjöd, mottogs med tacksamhet. Till och med de afrikanska krigarne i franska hären tycktes innerligt rörda af den kristliga välvilja, sem visades dem. IIvarje skillnad emellan katholiker och protestanter var i detta fall såsom försvunnen, och ibland de franska trupperna syntes deras antal, som icke kunde läsa, vara ganska obetydligt. När deremot samma missionär kom till ryssarna, så befanns det, att ytterst få af dem kunde läsa, ehuru officerarne påstodo motsatsen, och hans anbud af Nya Testamentet förkastades under förevändning, att antagandet skulle kunna ådraga dem ledsamheter i Ry ikte han visa, att det vore deras egen godkända öfversättning, att besittningen deraf medförde den ringaste fara och