Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1856, sida 1

pioner. Blommor utanför en landtlig stuga äro alltid goda tecken; de bevisa, att sinnet hos innevånarne icke är så förvildadt eller nedtryckt, att det ej öppnar sig för det täcka och älskliga i naturen. Vid ena gafveln stodo trenne bikupor, och man hörde kring dem det tre fliga susurrus, vid hvilket herdarne i Virgils ekloger älska att slumra. Framför stugan, närmare intill sjön, hängde nät att torka i solskenet, och öfver förstuguqvisten hade ett äkta par af det hederliga svalslägtet byggt sitt bo. Våra tre vandrare stego in. Stugans inre bar samma prägel af hemtrefnad. som dess yttre. Golfvet var hvitt och beströdt med välluktande enris; en rödmålad pinnsoffa, några stolar med hjertformigt utskurna ryggstöd, en säng med snöhvitt sparlakan, ett bord, en byrå med messingsbeslag, en Moraklocka samt ett skåp, på hvars dörr egarens namn prunkade i en krans af konstfärdigt målade blommor, utgjorde möbleringen. De hvitmenade väggarne voro prydda med lifligt kolorerade taflor från Lundströmska konstanstalten i Jönköping; der såg man scener ur Nya Testamentet och ur svenska historien, skäggiga sultaner till häst, Napoleon och Carl XI:s syn på Rikssalen?. Öfver pinnsoffan hängde en musköt med påskrufvad bajonett och en gammal soldathatt. Genom fönstret tittade solen vänligt och helgdagslikt in i rummet. — Se der ha vi Sven! sade en ung flicka, som för tillfället var ensam inne, sysselsatt med att pryda den hvitrappade spiseln med björklöf och ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en femtonårig jänta med ljust här, stora blå ögon och friska kinder. Hon ämnade säga något mera, men tystnade och slog förlägen ned ögonen, då hon varseblef Svens obekante följeslagare.