Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1856, sida 1

— Godt, sade korporalen. — vill ni som jag, så gå vi ned och möta henne vid sjöstranden. Emdallertid skall du, Ingrid, laga till litet mat åt oss. IIerrarne få hålla till godo med hvad huset förmår. Det var verkligen Johanna, korporalens äldre dotter, som kom roende. Den raska flickan var ensam i båten och skötte sjelf årorna med vana och kraftiga händer. Johanna tjenade som ladugårdsdeja hos patron Brackander på Trefnadslösa. Från denna herregård till korporalens stuga, tvärs öfver sjön, var en fjerdedels mil, men den unga flickan räknade icke årtagen, när rodden gällde hemmets härd, der kära anhöriga och fästemannen väntade henne, När båten var nära stranden, lade Johanna upp årorna, hoppade i land och drog jullen mea ett kråltigt tag ett stycke upp på det torra. Johannas hela väsende vittnade om raskhet och helsa. Oen ändå var hennes ansigte så fint, hennes hy så ren och hennes ögon så klart ljusblå, att många af Amaranterordens förnäma skönheter skulle haft skäl att afundas henne. De små händerna voro kanske något för röda och valkiga af arbete, för at behaga i en salong — men Sven masmästare tyckte om dem destomera. Den lilla familjen och dess gäster återvände nu till stugan. Sven masmästare räckte Johanna en liten förgätmigej, som han funnit vid sjöstranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde upptäcka. De gingo vid hvarandras sida, utan att tala många ord, men deras okonstlade väsen vittnade tillräckligt om den glädje, do kände öfver att få se och vara nära hvarandra (Forts.)