Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1856, sida 1

God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan högt i taket; — men säg mig, hvar är far och mor och Johanna . . Ar Johanna kommen än? — Mor är gängen till kyrkan, far sitter i täppan och röker sin pipa, men Johanna kommer väl snart, tänker jag, sade Ingrid. — Jag skall säga till far Flickan skyndade ut genom köksdörren, och kort derefter visade sig korporalen. Korporal Brant gick på träben — ty då en kula har bortsnappat en fortkomstledamot af kött och blod, har kronan ingen annan att gifva i ersättning, än i bästa fall — en af härd och god masurbjörk. Men detta bekom korporalen föga: ja, träbenet och tapperhetsmedaljen voro på sätt och vis korporalens käraste egendom: aldrig har en dansös med sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt fot, som korporalen skulle visat sitt träben för enhvar, som ville betrakta denna anspråkslösa produkt af svarfvarens konsterfarenhet. tio Iefnadsär, genomsträfvade dels under musköten, dels vid plogen, hade gräsprängt hans hår och väldiga knäfvelbärar, men ej lyckats kröka hans höga jaxelbreda gestalt, som, inknäppt i en blå rock med blanka knappar, var hka rak och militärisk som för trettio år sedan. Ansigtet låg i allvarsamma, nästan bistra rynkor, men ögonen blickade vänligt och mildt under sina buskiga ögonbryn. Sådan var korporal Brant till sin yttre menniska. Djeknarne kände vid hans åsyn cen djupare vördnad, än om de sett hela Wexiös konsistorium inträda; herrar konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, med förhällandet var verkligen sådant. — Ar herrarne samme djeknar, som för ett par dagar sedan voro i Lomaryd? frågade korporalen, under det han slog sig ned på sin pinnsofta, drog