Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1856, sida 1

stå sig på att öfversätta fäglaläten på menskligt tungomål. Om deras väg förde dem förbi någon stuga, hvilket sällan skedde, ty nejden var. föga bebodd, visste han berätta åtskilligt, både förståndigt och underhållande, om deras innevånare och dessas öden, lefnadssätt och ekonomi. Så gick tiden fort och vandringen lätt under muntert samspråk. Nu kommo de tre vandrarne till ett öppet, solbelyst ställe i skogen, der en smal, men temligen djup bäck flöt, tyst och obekant, med klara böljor öfver sin hvita sandbädd, tills den försvann bland granarnes och tallarnes stammar. — Hör på, gossar, sade Sven och stannade; — vi ha Söndag i dag. Att visa sig inför vår Herre med rent hjerta, är ingen så lätt sak men att visa sig inför menniskorna med rent ansigte på en sådan dag, är mycket lättare. Jag menar härmed, att när jag vandrar från masugnen till far mins stuga, plär jag stanna här och tvätta sotet af mig. Det är icke för mycket, helst då man har, med respekt att säga, en fästmö, som väntar på sig derhemma — Har Sven verkligen en fästmö? Är hon vacker? frågade Adolf. — Det får Adolf snart se, svarade Sven, — men nu vill jag fråga, om gossarne vilja göra som jag: det vill säga: taga sig ett bad. Detta var just hvad Göran och Adolf ville, ty bäckens vatten var klart och inbjudande. Sven tvät:ade sig med medhafd såpa, och visade nu, sedan sotet väl var bortsköljdt, ett öppet, ärligt och friskt ansigte, vida yngre än djeknarne förmodat. SR Foria.)