Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1856, sida 2

inföll Sven, i det han pekade på den största släggan bland dem alla, en verklig IIerkulesklubba; lyft den också, om herrn orkar. Göran vågade ett försök, som gjorde hans krafter all heder, men icke destomindre misslyckades. Jetten skrattade, så att de hvita tänderna lyste mellan de sotiga läpparne, hvarefter han fattade släggan, svängde den ur hand i hand med förvånande hastighet, kastade den upp i taket och uppfångade den i fallet, lyfte den slutligen i en halfkrets öfver hufvudet och lät den sakta nedsjunka mot sin mun. När detta var gjordt, slängde han den bort i en vrå och sade torrt: — Detder kallas bland oss bergsmän att kyssa släggan. Adolf hade med verklig bäfvan åsett detta atletiska mästerprof. — Finnes här någon annan, som kan göra detsamma? frågade Göran undrande. — Jag ber dem icke försöka, sade Sven, — såvida de ej vilja ha sina näsor förvandlade till rotmos och svälja sina tänder. Men uppe i norra bergslagen, i Barnarp och Månsarp, finnas flera, som förstå sig på samma lek . . . Tag spaden, Pelle Larsson . . slagget skall ut. Pelle Larsson, biträdd af de tvenne andre karlarne, gräfde en bädd i sanden från ugnsöppningen till dörren, och sedan bädden var färdig, fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare öfver ansigtet, gick fram till ugnsöppningen och gjorde med spettet några väldiga stötar. Ett ögonblick derefter kom slagget utrinnande som en ström af gnistsprutande eldvågor och fyllde den gräfda bädden, upplysande rummet med ett starkt rödaktigt sken och utbredande en hetta, som förekom de båda djeknarne nästan I odräglig. Det var en vacker, men snart försvinnande