Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1856, sida 2

anblick, ty slaggets lifliga eldfärg mörknade hastigt, några vattenämbaren tömdes öfver detsamma, hvarefter det sönderslogs med jernspetten och utbars styckevis ur hyttan. — Jernet kommer icke förrän om en timma, sade Sven, — och under tiden ska vi äta vår qvällsvard. Vilja herrarne vara med om den, fast det bara är sill och potatis och.svagdricka, som vanka? Men potatisen är god, vill jag lofva; den kokas icke, utan vi steka den här i den heta sanden. Göran och Adolf voro ganska hungriga och emottogo således bjudningen med mycket nöje. Den simpla anrättningen var snart färdig och fick en strykande åtgång. Göran och Adolf visade, att djeknar ej äro så nogräknade, ifall sot och aska, jemte hungern, äro de enda kryddorna på maten. — Jag vet icke hvarför, men jag tycker om er, gossar, sade Sven under måltiden förtroligt till djeknarne; hvart ämnen J taga vägen i morgon? — Åt öster, vester, söder eller norr, svarade Adolf; — vi gå, hvart vinden blåser. — I morgon är Söndag, anmärkte Sven, — och det är min tur att vara ledig från arbetet den dagen. Hör på, gossar, om vinden skulle blåsa åt det håll, der far mins stuga ligger, skulle ni vilja följa med? Vi komma att gå förbi vackra ängar, der många slags blomster vexa, och jag kan tänka, att ni, liksom andra djeknar, egentligen ären ute, för att samla blommor .. — Hvad säger du om förslaget, Adolf? frågade Göran. — Topp, svarade denne, jag för min del, antager det. (Forts.)