Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1856, sida 1

skratt, när jag såg gubben och gumman sitta och vagga med hufvudet och mumla A. E, I, O Ke. — Allvarsamt taladt, Adolf lille, spelade du sjelf den ömkligaste figuren. Det gjorde mig riktigt ondt om dig. Du fick stå och bevittna, huru jag tog den ene kyssen efter den andre, samt buga dig och säga Jiciokus. — Tala icke derom! Det var ett elakt påhitt af dig, Göran, för hvilket jag i sinom tid skall utkräfva vedergällning. Men hör på, vi måste stiga upp och marschera vidare, för att söka nattqvarter .. Solen gar nu ned. Hvart skola vi nu ställa kosan? — Quo fata trahunt retrahuntgue sequamur: vi må gå dit ödena föra! Stannom blott en stund, för att betrakta solnedgången! Hvilken herrlig afton! Huru skönt ändå att vistas i Guds fria natur! — Medellidens vandrande riddare måste fört ett herrligt lif, Göran! — Åtminstone då det var vackert väder . . Se, nu försvinner Hennes strålande Majestät under himlaranden. O drottning, för hvilken altaren fordom rökte på Persiens slätter och Mexicos berg, O, vor jag som du Så nära den önskade strand, Det nya lycksaliga land! SålJNu är jag färdig. Framåt marsch! Med skämt och sång, Med munter gång Vi vandra dit ödet befallt. Ej frågan är, Hvart kosan bär, Ty hembygden är öfverallt. De båda vännerna lemnade kullen arm i arm, och deras friska röster genljudade i skogen.