Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1856, sida 1

De vandrande Ejeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. sr. föreg. N:r.) — Gär icke Stina an? Hon är bara sjutton, sade gumman. — Åhjomen; jag, min kamrat och Stina ställa oss på golfvet; ni, mor och fader nämndeman sätten er på hvar sin stol, hållen er alldeles stilla under tiden och mumlen för er sjeliva: A, E. I, O, Jag vill ha n jölk af min ko; U, Y, Å. Å. 6, Ingen kalf får dö.? Stina skall säga hokus och taga en nubb mellan tänderna, så att blott sjelfva spetsen sticker fram; jag säger pokus och tar nubben med min mun ur hennes; min kamrat bugar sig derefter och säger fiäokus, som är det kraftigaste trollordet och bekrärtelse pi det öfriga. På det sättet signas hvar nubb serskilt. och det är hela saken . . . Nåväl, saken blef snart arrangerad, och Stina gick gerna in på att vara med derom . . — Ja, för kornas skull, inföll Adolf. — För kornas och kalfvarnes skull, det medger jag, ty jag är för anspråkslös att uppgifva mitt hyggliga ansigte såsom bevekelsegrund. Visserligen rodnade hon och var litet förlägen, men allt gick efter önskan, och jag fick mina sex kyssar. — Hvad jag hade svårt att halla mig för gap