Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1856, sida 1

— Jaså, du är törstig, du lille skälm! Nå, jag säger ingenting derom: dagen har varit varm, och man måste skölja ned landsvägsdammet. Låt se .. hvad är qvar i flaskan, som din pappa godhetsfullt gaf oss till reskamrat? Ännu något, ser jag. Skål, Adolf! — Gutär, långe Göran! . . Jag blir icke otörstig, derför att du dricker ur alltsammans. — Lugna dig, gosse! Jag lemnar qvar så mycket som jag, med användande af approximationsteorien, kan beräkna, att din lilla corpus tål. Parvum parva decent .. smått höfves en liten . . säger vår oförgätlige vän Håkan Sjögren. — Glöm icke, Göran, att du har dåligt betyg i Algebran! Så, stopp nu! De båda samtalande voro tvenne ynglingar från gymnasiet i Wexiö — djeknar, såsom allmogen ännu; kallar dem, De voro ute på en botanisk exkursion, efter hvad deras portörer och botanikspadar visade; åtminstone begagnade de botaniken såsom förevändning, för att under sommarferierna ströfva omkring på landsbygden och söka äfventyr. Dylika ströftåg hafva sedan gamla tider legat. i Wexiögossarnes smak, och bland bönderna i nejden gå många historier om kringvandrande djeknars äfventyr och putslustiga upptåg. De begge vännerna hade slagit sig ned i gräset på en kulle under en lummig ek. De hade derifrån utsigt öfver ett herrligt småländskt landskap med små insjöar, slingrande bäckar, furumoar och löfdungar. Göran, den åldre af dem, var en högvext kraftig yngling med jovialiska ansigtsdrag och anläggning till polissonger. Han hade sina 20 år på nacken och stod nu färdig att med den lärdomsskatt, som bestås