Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1856, sida 1

i Wexiö, och icke så litet derutöfver, som han på egen hand samlat, begifva sig till akademien. Adolf, hans kamrat, var en spenslig finhyad gosse med skälmska ögon. Son af den rike och allmänt aktade baron Sparrfält på Odensvik, hade han slutit ett fast vänskapsförbund med hemmansegaresonen Göran, ett förbund, som olikheten i deras ålder endast bidrog att göra ännu varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, studerade tillsammans, delade sina lärares och kamraters tillgifvenhet och hade allt, tillochmed sina små oskyldiga upptåg, gemensamt. — — Ack, du Göran, hvad detta varit. en lustig dag! sade Adolf, i det han makligt sträckte sig i gräset och såg upp mot den blå himmelen; — jag glömmer aldrig dehär äfventyren. — Åhja, nog har du haft pojkstreck för dig, sade Göran, TATT — Ån du då? Har du varit ett uns bättre än jag? .BHa; ha, då jag tänker på den snåle presten, hos hvilken vi i dag åto middag, kan jag skratta mig förderfvad .. — Hvad var det för roligt, att du drack ur allt hans öl? Stackars man, han följde med ängsliga blickar hvar droppe, dugslukade. — Och hvad var det för roligt, att du tog fatet med fläskpannkakan och lät hela anrättningen, ett, tu, tre, försvinna i ditt glupska ginungagap, innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha! — Då hade vi en bättre tillställning hos den rike nämndemannen i Lomaryd, sade Göran. — Ack, den vackra Stina, hans dotter . . — Som du ville kyssa, men icke fick, itrots af ditt snutfsagra ansigte, Adolf. . a —QOch som du fick kyssa, Göran, itrots af dina sula röda polissonger.