Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1856, sida 2

I I rande den svårighet, som skulle uppstå om konungen af Rom efterträdde kejsaren och framförallt om kejsarinnan skulle bli utnämnd till regentinna. Bourbonernas återställande skulle, enligt hans äsigt, medföra icke mindre olägenheter. För öfrigt lofprisade han mycket kejsar Alexander. Adjutanten afgaf såsom det var hans pligt, utförlig redogörelse för alla dessa samtal, som ofta förnyades. — De ryska trupper, som stodo under Bernadottes befäl, och framför allt de officerare, som voro honom nära, voro honom mycket tillgifna; å sin sida underlät han ej att berömma dem och framställde dem såsom mönster för sina egna trupper. Bernadottes uppförande under kriget var för öfrigt icke rätt öppet, vare sig att han ville menagera sina svenska trupper, hvilket dock ej utgör en tillräcklig förklaring, emedan han på samma gång hade andra trupper under sitt befäl; eller att svårigheterna utaf I hans ställning paralyserade hans rörelser. Det är sannt, att han levererade marskalken Ney bataljen vid Dennewitz, en batalj, som utan tvifvel var nyttig för de allierades sak; men i allmänhet visade han en ytterlig motvilja, att kraftigt slå Fransmännen. Det erfordrades verksamma underhandlingar och tvingande mått och steg, för att förmå honom, att anlända till den afgörande drabbningen vid Leipzig. Det var Pozzo di Borgo, som, så att säga, ledde honom dit. Det för Carl Johan särskilt komprometterande i Bouriennes uppgifter är, att de med hans efterstrafvade upphöjelse i Frankrike förenat ryska planer att intaga Norge, en plan hvarom Carl Johan ej kunnat vara okunnig, och genom hvars utförande Sverges sjelfständighet varit förloradt. --Detta af en man, som velat benämnas Sverges räddare! Man vill veta, att Carl Johan ej ens 1830 öfvergifvit sina drömmar om återvändandet till Frankrike. Utom hvad vi på annan väg i detta afseende sport, berättar Lallerstedt i sin bekanta bok: la Scandinavie etc., att Carl Johan efter Julirevolutionen ofta upprepat till Frankrikes diplomatiska agenter i Stockholm : Huru kommer det till att Lafayette icke har tänkt på mig? Då Hand.-Tidn. för ett par år sedan tillät sig en lätt antydning om de nu omtalade Bernadotteska planerna, upptogs denna antydning af Svenska Tidningen såsom en grof smädelse, emedan tidningen påstod, att sådana tankar i Carl Johans hufvud skulle hafva varit ett öppet förräderi mot Sverge. Saken är nu klar, faktum konstateradt — det har varit Svenska Tidn. förbehållet att fälla omdömet. Samma tidning fortfar att kalia Carl Johan utmärkt, m. fl. vackra epitheter, och har uttalat en grym förbittring öfver hvad som uppdagats rörande Helgeandsholmens åtkomst. Vi taga oss, med anledning deraf, friheten fråga Sv. Tidn.: är då detta faktum icke sannt? Om Sv. Tidn. nekar härtill, så är den skyldig att kullkasta de anförda bevisen. Jakar den åter saken, så frågas: hvilken är det som drabbas af ordet smädelse, när saken är sann. Men det är beklagligen icke ensamt historien om Helgeandsholmens orättfångna besittning, hvilken här bör vederläggas. Den må i någon mån anses godtgjord derigenom att de ifrågavarande husen — dock blott under vissa villkor och inskränkningar — blifvit återgifna, dock ej till staten, såsom sig borde, utan till staden Stockholm — det svåraste ansvarspåståendet återstår ännu, nemligen hela rubelfonden. Såsom bekant uppgick hela det ryska lånet till Sverge till 1 million rubel silfver, eller omkring 4 mill. riksdaler riksgäld, sv. m. Huru det förhåller sig med detta läns återbetalande, derom upplyser samme, nyss åberopade Tourgeneff, i följande ord: vvid kongressen i Wien erhöll jag uppdrag att redigera ett förslag till uppgörning med Sverges Sändebud rörande återbetalningen af de femtonhundratusen rubel, som blifvit förfallna, till följd af det stipulerade vilkorets (föreningen med Norge) uppfyllande. Då jag