Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1856, sida 2

förskräckelse, skullen J blifvit rörde till medlidande. Jag skyndade mig att lugna henne, och lofvade att föra henne till Trankebar, till sin man. Annu i afton måste jag hissa segel, för att infria mitt löfte. — Håll, sade Paul, — detta erinrar mig om... — Tyst Paul, sade Aurore. Det erinrar er om ingenting. Och vändande sig till Sureouf, tillade hon: — Kapten, ni representerar i alla riktningar Frankrike uti Indien. Ni bär tapperheten i ena handen och galanteriet i den andra. Räck mig denna andra, och vi åtfölja er alla till hafsstranden. Hela familjen steg upp, för att följa Aurore och Robert Surcouf. — Hvad allt härstädes blifvit förändradt! sade Sureouf under vägen; — hvilka sköna trädgårdar, hvilka herrliga åkerfält! Och det är ni, madame, som åstadkommit dessa underverk ... Ert namn I skall i alla tider välsignas. När fordom ett fartyg strandade på kusten, funno de skeppsbrutne endast en ödemark, uppfylld af tigrar; men när hädanefter dylika, beklagligen alltför talrika olyckor inträffa, skola de ur hafvet räddade seglarne finna gästfrihet bland goda, lyckliga och välmående menniskor. — Beröm mig ej för mycket, svarade Aurore, — det är Raymond och Paul, som gjort allt. Det är de, som genom odling härstädes förändrat menniskorna och naturen. — Och huru förändrade äro de icke sjelfve! hviskade Surcoar. — De älska sina hustrur med kärlek och mig med vänskap, svarade Aurore i samma ton.