Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1856, sida 1

; — aldrig låter uppröra sig af vilda lidelser. År törflöto, Paul och Raymond funno med förvåning, att de nu utan fara för sina hjertan kunde se Aurore; hängifne åt sina heliga pligter såsom koloniens föreständare och såsom familjefäder, upplifvade de ofta det förflutnas minnen och logo, då de talade om dessa dagar, då en vansinnig och tygellös kärlek hade beröfvat dem en af Guds skönaste gåfvor, det heliga förnuftet. En vacker afton, just i solnedgången, två år efter de händelser vi ofvanför skildrat, satt en talrik kolonistfamilj på en äng utanför en liten vacker stad med mälade, af trädgårdar och blomsterland omgifna hus. I grannskapet sågos andra nybyggare begagna dagens sista timma, för att plantera Janipha, maniokoch brödträdet. Andra åter besådde fruktbara fält med ignam, cen af Indiens nyttigaste vexter. Trädgärdsmästare från Bocca-Tigrisflytande stad gingo med saxar och skäror bland beundransvärdt ordnade grupper af terpentinträd, betäckte spaliererna med Japanska kamelior eller prydde dammarne med en blomstermosaik af alismor, svärdsliljor och neckrosor. Denna tafla af arbete och trefnad utbredde sig i aftonens milda skymning för den lyckliga familj, till hvilken vi nu för sista gången vilja återvända. Af det samtal, som vi nu vilja ätergifva, kan läsaren sjelf sluta till de framsteg, som jorts såväl iom nybygget, som i familjemedlemmarnes inre if. — Kapten Surcouf, sade ett ungt fruntimmer, som broderade på en barnmössa; — vi höra med för jusning, att det pris, som blifvit satt på ert för oss så dyrbara hufvud, blitvit återtaget. Lord Cornwallis för ej krig som sjöröfvare, utan som gentleman . .. Men berätta ännu ett af era nya äfventyr på hafvet.