Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1856, sida 3

z— Kalrven I likkistan. I ett bref från Peter burg de sednaste dagarne af December klagas öfve att egendomssäkerheten der icke är synnerligt sto och att detta i Synnerhet gäller om grannskapet kasernerna. Såsom ett exempel berättas följand historia: Invånarne i närheten af gardesjägarne kasern hade ofta klagat för regementets chef, genera Bistrom, men han hade kort afvisat dem, hans jä Bare voro ärliga karlar, der fans ingen tjuf blan dem, så länge de icke kunde gripa någon på ba gerning, skulle de hålla munnen med sina falsk: anklagelser. Tjufverierna fortforo emedlertid; mar klagade förnyade gånger för kommendanten, genera Martynoff, ja till och med för Kejsarens öron komma klagomålen, men då man icke kunde gripa tjufvarne in flagranti, nödsakades man låta general Bistrom och hans folk vara i fred. Kort före jul var emedlertid en slagtare, just som han en morgon öppnade sin bod, så lycklig att få se en nyss uthängd kalt blifva stulen midt för hans näsa, och han förföljde tjufven till kasernens port. Här var alltså ett faktum att hålla sig vid. Allt kom i rörelse. Kejsaren med adjutanter infann sig, regementet utkallades ögonblickligt, man för man uppropades, och kasernen ransakades från taket till källaren af polisdirektören Karoschkin, men ingenting fanns, och uppståndelsen slutade med beklagande, att man hade gjort general Bistrom och hans hederliga manskap orätt. Då generalen blifvit ensam vid regementet fordrade han, att de skyldige skulle gå till bekännelse, och 4 jägare erkände också att de hade stulit kalfven. Men, huru buro ni er åt för att gömma honom ? — Vi lade honom på likkammaren i en likkista, vid sidan af hvilken ljus brunno och der en stod och sjöng psalmer. Då polisbetjenterne kommo ditupp, gjorde de, såsom vi andre gode kristne, korstecken och stänkte vigvatten på liket. n Spektaklet roade general Bistrom till den grad, att han lät och den oförskräckthet, som den Lappska qvinnan, när det gäller, besitter, följande för en längre tid sedan timade tilldragelse: En Lappsk flicka med vid namn Christina, hvilken sedermera gifte sig och nu nyligen afiidit, påträffade i sällskap med sin fästman i skogen en häftigt framrusande björnhona med 2:ne ungar, vid hvilkas oförmodade åsyn den harhjertade fästmannen luffade undan och gömde sig bakom några buskar. Flickan deremot, ensam qvarblifvande 4 fältet, kastade en medhafd lina om björnens hals, hvarpå hon skyndsamt fastgjorde den vid ett träd, hvarigenom björnen således hindrades från det tillämnade anfallet. Sedermera trädde hon dristeliga fram med ett uppsökt tjenligt vapen och gaf björnen på pelsen att han slutligen damp till jorden liflös. Högeligen tillfredställd öfver denna seger tillkännagaf hon medelst ljudeligt anskri sin lycka och framlockade derigenom den bortgömde fästmannen till valplatsen, der han fick skåda det fruktansvärda djuret framför fästmöns fötter. Och ehuru han icke deltagit i sjelfva striden, tillät hon honom dock af idel gunst att få del i bytet, samt tog honom sedan till sin äkta man, sedan hon förut i skarpa ordalag förebrått honom hans feghet och I rädsla i farans stuud. Lola Montez har för någon tid sedan äfven lyckliggjort Australien med sin närvaro och i Melbourne utvecklat dels sin verldshistoriska verksamhet i Bayern, framställd uti den dram, som hon författat derom, dels också sina djerfva rörelser i de Spanska dansar, med hvilka hon en gång hoppade genom med en skandal; men den nya verlden visade sig höfligare emot henne än den gamla, i hvilken de sista uppträdena vanligtvis ändades med bortförande till gensdarmeriet. I Melbourne lät man i stället hennes förföljare stå der med skammen, emedan desse hade uppfört sig oartigt emot henne. Hon hade fört med sig från Kalifornien en trupp dåliga komedianter, hvilka dock vägrade att spela för henne, så framt hon icke ville rätta sig efter deras fordringar, som uppgingo till 12,000 pund sterling. Lola Montez hade betalt deras öfverresa från Kalifonien, och när de nu bevisade en gå grof otacksamhet mot henne, återstod henne ingenting annat än att begifva sig bort ifrån Melbourne. Hon begaf sig derföre om bord på ett Amerikanskt skepp. Men just som detta lemnade kusten, kom en domstolens tjena e med en arresteringsorder mot Lola Montez för 100 pund st. Hon lät )juda honom 500 pund såsom borgen, men den grymma nenniskan tog ej emot detta, utan pockade på Lolas gen sköna person, som han ville föra bort i sin bät. Jå hette det, att Lola Montez ligger i sin säng, hvaröre han icke kunde göra något vidare än kasta in rresterings-orden i hennes koj genom en dörrspringa, )erpå erbjödo sig flere påssagerare att ställa borgen ch visade rättvisans tjenare sina vexlar, som denne ock icke ville antaga. Han fordrade, att kapitenen kulle tillkalla flodpolisen. Denne förklarade emellertid ör honom, att han först måste göra i ordning signalerna ertill, och innan detta hunnits med, hade fartyget llryggalagt en så lång sträcka till sjös, att ingen dare aktade uppå dem. Naturligtvis återstod nu genting annat för domstolens ädle budbärare än t stiga ned i sin båt och återvända utan sitt sköna te. Lola Montez hade dock endast för en stund tsat lägga sig, men satt hela den öfriga tiden ti.lmmans med sina vänner i salongen — drack rödt 3 och skrattade åt den lurade polisbetjenten. (Sn. P.) —— — Uandalennaann: 11 A2 —