Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1856, sida 2

ine Gick så ut en dag ur Svenska hamnen, Famnad nyss af moderliga famnen, Älsklig yngling, modersömhets skatt; de Helsans rosor far han långt att söka; — ÖO hur högt han Modrens fröjd skall öka itt Efter saknakns natt! ii: Öfver hafvets fält så lång är färden, N Målet fjerran — i den nya verlden; tt I Dit har hopp och skepp sin vinge spänt. rg Många vå lor möta uppå hafvet, Månget hopp, så varmt, är der begrafvet, Har dess kyla känt. n Dagar tändas, dagar släckas åter; i tt . Nyfödd sol allt närmre nalkas låter Drömda målet uppå fjerran strand; —röttad farkost snart i hamnen hvilar: — Glädtig yngling uppå kusten ilar Af Columbi land. Våren sått sitt guld på Nordens himmel; Åter gästar här flyttfoglars hvimmel; Å Floras första barn i praktskrud stå; it I sin drägt snart hoppet jorden kläder; Luftens bard sin fröjd, sin aning qväder t Under himmel blå. Hoppet bor i hvarje menskas hjerta, Nej! — i ett der bor en gränslös smärta: Borta, borta är det hjertats skatt; Borta hoppet, glädjens stunder borta, Liksom blomstrens lif de voro korta, — Der är Sorgens natt. Arma Moder! han ej vänder åter! Huru ömt än moderskärlek gråter, Alskad Son, din ömhets lust, du mist. IIan på etherns haf till nya verlden, Till en stjerne-ö, har slutat färden, Kastat ankar sist. Der, ack der han finner godt att vara. Nu hvar fråga reen han kan besvara, Som i stoftets verld så dunkel var: Snillets blick, som tändes ren på jorden, Är förklarad nu i himlen vorden, Brinner evigt klar. — Evig ungdom, evig fröjd han skådar, Evig sol, som ändlös dag bebådar; — Skådar, tjust, en oförvansklig vår; Ljusets härar himlens harpor röra Ser han — och med namnlös fröjd hans öra Englahymnen slår. Der en gång, med helsans ros på kinden, Mild och ren, som i hans hemland vinden, Salig uti fullt, i rågadt mått; Der en gång, när här du slutat färden, Och ditt ankar fällt i andra verlden Och hans väg du gått: Der han då skall helsa dig på stranden, Ömma Modren räcka englahanden, Värma, värmas uti Moders famn; Han skall torka tåren, här du gråter; Brustna banden han skall knyta åter Uti himmelsk hamn. — Men på jorden här skall månget öra Länge, länge Minnets klagan höra — Hon skall djupt i månget hjerta gå: Tanken snabb skall fara öfver hafven, Söka opp nerunder palmer grafven Invid bölja blå. Der skall då med sorg det trogna minnet Orda om det rena barnasinnet, Som i bräcklig hydda hemma var; Räkna skall det, lagda uti grafven, Många löften — för allhärjarns glafven, Som hans lifstråd skar. Tälja skall det talet af hans vänner, Mäta tomhets vidd, hvad saknad känner, Seen ej mer i deras krets han står; Visa sedan, hur På själens gåfvor Rik han var, så ock på hjertats håfvor Vid blott fjorton år. På hans grift det ristar: Södra jorden Gömmer här en yngling, son af Norden, Yppig vår, af döden mejad af; Skär som blomman, såg han mot det Alla kär, sin Moders hjerta, öga, Fann han här sin graf. — höga; Mmmm. Pm. T 3 A