Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1856, sida 2

ebitanifva mwäflitet Säring, anföröagn den —— ft Re h— an ro a brånvin OCh andra läckerhe ter. Jon Nilsson egde förr r mantal, me sålde för några år sedan hälften deraf till e enka, på hvilken Jon Nilsson och hans barn utan annan känd anledning än att hon köp hälften af deras hemman, blifvit så förbittra de, att de mot den stackars enkan och hen nes barn tid efter annan begått flera våld. samheter, samt hotat att berget, hvarpå en kans hus stod, vonart skulle blifva rent. Denna hotelse verkställdes också en natt i slutet af sgistl. Januari eller början af Februari månad, då bemälde enka vaknade af ett ovanligt buller från ladugården, som då befanns stå i full låga; till brandstället ankomne grannar lyckades det berga boningshuset, som eljest också blifvit lågornas rof, så mycket mer som den från köket åt ladugården ledande dörr befanns under natten vara öppnad och halm i köket inlagd, för att desto lättare få boningshuset antändt af elden från ladugården, men då bofvarne, hvilka naturligtvis äfven skulle biträda vid släckningen, märkte att boningshuset icke antändes, lärer någon af dem antändt den halm, som fanns inlagd i köket, hvilket lyckligtvis så tidigt upptäckteg att elden icke haun spridas. Att elden i köket äfven blifvit anlagd är så mycket mer påtagligt, som vinden icke blå ste åt det hållet, att gnistor från ladugården kunde orsaka antändningen, hvilket under ransakningen blifvit vittnadt, likasom att då elden i köket varsnades, befanns den yngste af Jon Nilssons söner derstädeg stå vid ena väggen utan sysselsättning. Det mest djetvulska af allt vid denna mordbrandsanläggning är, att då enkan vaknade af eldbraket från ladugården och skulle bringa sig och barnen ut, befunnos alla dörrar från boningsrummet vara utifrån dels tillbundna med snören och dels tillriglade, så att hon måste utslå ena fönstret och derigenom kasta sig ut. Alsigten hade således uppenbarligen varit att låta menniskorna innebrännas på samma sätt som det gick med de i ladugården förvarade kreaturen, af hvilka endast ett föl med möda räddades. Jon Nilsson och hans söner äro dessutom skäligen misstänkta för 2:ne andra mordbrandsanläggningar, nemligen för en för samma enka för några år sedan afbränd ladugärd på det ställe, der hon bodde innan hon tillträdde det från Jon Nilsson köpta hemmanet, om hvilken ladugård en af hans söner, vid fråga om dess flyttning, förklarat, att den skulle blifva ven bra midsommarsvaka. Det intiäffade ock att den nedbrann en midsommarsaatt. En sjöbod (magasin) på Tjörn blef för några år sedan antänd och nedbrann utan att man fick spaning på gerningsmännen, tills nu, då flera lass tjufgods togos hos Jon Nilsson och deribland funnos segel och tång, som varit förvarade i sjöboden före branden. Jon Nilsson och hans söner hafva under många år varit en allmän skräck och fasa, såväl för kringboende som för hela samhället, emedan ingen, icke ens kronobetjeningen, som det uppgifves, vågat, eller vårdat sig om att stäfja dem i utöfningen af deras väldsbragder. Har någon mistat något eller eljest af dem blifvit våldförd, har den icke vågat återfordra det förlorade eller beifra brottet af fara för hämnd, hvilket gjort, att Jon Nilsson och hans söner med sallsynt djerfhet begått alla möjliga dåd Såsom ett bland många exempel på deras djerfhet har under ransakningen förekommit, att en af Jon Nilssons söner en gäng midt på ljusa dagen inträngt i ett hus och i husfolkets och andra personers åsyn helt simpelt tagit och bortfört ett en dräng tillhörigt ur och en kista, utan att ett så djerft och bevisligt brott blifvit beifradt; men nu, då sista mordbranden hos enkan blifvit begången, tycktes måttet på deras illgerningar vara rågadt, så att folket åtminstone vaknat till besinning, hvilket gjort att några af de djerfvaste och förslagnaste bland dem, under anhållan att slippa länsmannens biträde, påfordrat och fått biträde af kronouppbördsskrifvaren i Inland hr Ahlenius, hvilken med biträde af omkring 70 a 100 personer, som tillströmmat, anställt visitat on och förhör med Joa Nilsson och hans hushåll, hvilket hade till följd att Jon Nilsson samt hans fyra söner och 3:ne döttrar häktades och som nämndt ir äro under tilltal för sina brott. Nu skulle man kunnat tro, att sedan, så att säga, hela samhället som en man fören at sig att qväsa bofvarne, desse skulle blifva undfallande och medgörligare, men så är icke händelsen; de ortforo under ransakningen på det mest förlärdade sätt att hina dem de för fördelat samt utt oqväda och utlofva hämnd på vittnen och Ulla dem som deltagit i åtgärderna för deras äktande. Hr Ahlenius, som blifvit förordnad ill åklagare, uppbär också i rikt mått ovett ch löften om hämnd, för det han vågat lema biträde vid de brottsliges häktande och tailanda