Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1856, sida 1

— Nej, aldrig, ropade Raymond. DÖ Det är också min åsigt, sade Paul. I o— Vi måste resa härifrån, och det så skyndsamt som möjligt... . oo Ja, jag vill icke ens höra nyheten från Aurores mun ... men skola vi begge resa? Ja, Paul, vi resa tillsammans och skiljas sedan aldrig från hvarandra. — Vi skola uppsöka Surcouf, och vid första äntringen ... — Ja, sade Raymond och aftorkade några tårar; — jag förstår .. gif mig er hand. : Paul räckte honom hauden och sade med darrande röst: — Vi skiljas ej .. Vi skola dö tillsammans . jag helsar med glädje den kula, som skänker hvila åt tvenne hopplöst älskande hjertan. De båda vännerna lemnade arm i arm grottan. De varseblefvo snart grefvinnan Aurore sivauue Vid hafsstranden och, efter utscendet, fördjupad i sina tankar. — Vid ljudet af de unge männens steg vände hon sig om, steg upp och nalkades dem långsamt. — Jag ser, att vår vän Paul åter befinner sig väl, sade hon; — kom, tillade hon leende, — gif mig er hand, Paul... jag måste sluta hvad jag börjat. Men Vandrusens närvaro är nödvändig. Jag hoppas att han ej skall dröja länge. Vi vilja invänta honom vid källan. Ä (Forts.)