Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1856, sida 1

J Paul stannade och betraktade grefven med en forskande blick. Raymond hade talat i en ton af den ädlaste uppriktighet. Att betvifla hans ord skulle varit en förolämpning. — Jag tror er, herr grefve, sade Paul efter en stunds tystnad, — jag tror er, emedan lögn och svek aldrig kunna befläckra era läppar; men .. jag känner grefvinnan Aurore.. och gissar bättre hennes verkliga tanke. . — Nå, låt höra, Paul! — Jag misstager mig icke. ., — Men förklara er Paul. Jag går såsom på glödande kol. — Hennes hjerta har ingifvit henne detta råd, fortfor Paul; — det är en medelväg ... Hon ämnar gifta sig med Vandrusen för sina båda adopterade döttrars skull, hvilka, likasom Vandrusen, äro af holländskt blod, och på det sättet vill hon slita tvisten mellan er och mig. Om jag gifte mig med endera af dem, tillfogar jag den andre döden, tänker hon; Jag vill derför gifta mig med Vandrusen, och då skola båda trösta sig. — Ni har rätt, inföll Raymond, — en sådan plan vore alldes öfverensstämmande med den unga enkans karakter. Denna gången har ni gissat rätt, Paul. — Åh, sade Paul med en lätt anstrykning af stolthet, — jag bedrager mig sällan, då jag vill göra mig besvär med att tänka ... Och eftersom ni och jag, Raymond, betrakta denna sak såsom afgjord ... — Ja, afgjord, min käre Paul. — Och ej underkastad tvifvel ... — Ja, icke underkastad det minsta tvifvel ... afpbryt mig icke, herr grefve... Hvad böra vi nu göra? Böra vi såsom tvenne löjliga afskedade rivaler skyldra vid den hederlige Vandrusens bröllop?