Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1856, sida 1

nos naturliga soffor af mossa, garnerade med hvita rosor, och små slingrande ränn-ilar lekte med blommorna, som bestänktes af deras silfverskum. Aurore plockade tre rosor, räckte dem leende åt de trenne unga männen, satte sig derefter och bjöd de öfriga med ett tecken, attlikasom hon, taga plats på gräsmattan. Den skymning, som herrskade i rotundan, var gynnsamm för Paul och Raymond, ty en något starkare belysning skulle för det öfriga sällskapet upptäckt tvenne ansigten, sådane man endast finner i Orcagnas skärseld. Grefvinnan å sin sida erfor en liflig rörelse; hon iakttog några ögonblick tystnad, för att återvinna sin sjelfbeherskning, och sade derefter med lindrigt darrande röst: — Mina vänner, vi äro här i ett heligt, af Gud sjelf bygdt tempel. IIan hör hvad vi säga och ransakar våra hjertan. Må derför all förställning, allt hyckleri vara aflägsnadt härifrån! Aurores ord ljödo allvarligt och högtidligt i grottans skymning. De fem åhörarne afvaktade med ängslan och spänning fortsättningen af hennes tal: — Mina goda vänner, mina barn, fortfor Aurore; — i vårt grannskap finnas sextio menskliga varelser, sextio fridlöse, som ännu ej känna Gud och hvad Han gjort för menniskorna . . som äro okunniga om fridens och försoningens heliga lära. J veten, att vårt ansvar inför Gud är omätligt, och att det vore ett brott utan like att säga till desse vildar: — Lemnen yxan vid trädets rot och ätervänden till edra skogar, för att, som förut, tillbedja edra afgudar och kringirra fridlöse och afskydde. — Aldrig, aldrig skola vi kunna säga något sådant! afbröt henne Vandrusen.