Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1856, sida 1

Augusta och Maria instämde i Vandrusens yttrande. Paul och Raymond iakttogo tystnad. — J alle tänken såsom jag, fortfor Aurore, — äfven J, som ej högt gåfven ert bifall tillkänna. . Mina vänner, J erinren er, då jag en natt.. en förfärlig natt!.. ankom hit, ensam, men ledd af Försynens hand, som aldrig upphör att beskydda de värnlösa. J emottogen mig såsom en syster... J erinren er detta... — Ja, madame, sade Vandrusen. — Jag förstod, att jag från detta ögonblick hade en mission att uppfylla. Sedan den dagen hafva många sorger, faror och olyckor mött mig på min väg, men det var dock Guds vilja, att jag skulle segra i dessa pröfningar. Jag är nu enka, herrskarinna öfver mig sjelf och fri i mina handlingar, utan annat mål för mitt lif, än att värdigt uppfylla det kall, Försynen mig anförtrott... Grefve Raymond, ni har i dag för mig uppräknat några af historiens ryktbaraste män .. jag skulle i min ordning kunna uppräkna många namn på okända qvinnor, som i blomman af sin ålder och i glansen af sin skönhet begraft sig i kloster eller sjukhus, för att trösta bedröfvade och vårda sjuka medmenniskor. Dessa qvinnor hafva ej lemnat sina namn åt efterverlden; men de hafva förvärfvat en högre lycka än den tomma ryktbarhetens: menniskorna hafva glömt dem, men Gud ihågkommer dem. — Det är det bästa, anmärkte Vandrusen. . — Åck, fortfor Aurore, — jag känner, att jag ej eger dessa hjeltemodiga qvinnors kraft, dessa offer för menniskokärlek och barmhertighet. Men min mission öfverstiger ej mina krafter. Jag kan lefva under dessa sköna träd, bland dessa blommor, andas en fri luft och egna våra stackars fridlöse mina om