Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1856, sida 2

denter, Marskalkar, Amiraler, etc. ete., hvilka borde infinna sig i Tuilerierna i fullaste ståt, damerna i sorgdrägt. Alla dessa hundradeeller tusentals personer äro fördelade på sina Särskilta rum och salar. När födelsen nalkas skola Statsministern och Storsigillbevararen inträda i Kejsarinnans rum, och så snart barnet blifvit födt, upprätta det i afseende härå föreskrifna dokument, innehållande intyget om barnets legitimitet. I samma ögonblick skola kanonsalfvor afskjutas, för ett gossebarn 101 skott och för en flicka blott 21. — Om aftonen skola alla publika hus illumineras. Detta är blott i största korthet återgifvet af det långa ceremonielet, på det läsaren må göra sig en föreställning om hvilka narraktigheter ännu i 19:de seklet kunna äga rum. Man vet i sanning ej om man skall förr skratta än gråta åt tillställningar af sådan art, efterapade från de tiders bruk, då de likväl ägde någon rimlighet, enär de sammanhängde med de då rådande föreställningssätten, rörande bördens höga värde och helgd. Men nu utgör Napoleon sjelf just en lefvande vederläggning af dessa bördsrättigheter och företräden, af denna s. k. legitimitet, hvars öfverändakastande utgör just grunden för hans egen uppkomst, något som äfven gäller den n. v. kongliga dynastien i Sverge. En man i Napoleons ställning, som hade mod att handla i konseqvens med sitt ursprung, hvilket han eljelst ofta fört på tungan, nemligen folkets fria val, borde framför allt frigöra sig från dessa legitimistiska traditioner och utan buller presentera för fransyska folket sin son, med löfte, att uppfostra honom så, att han en gång kunde hembjuda honom till mål för folkets vördnad och tillgifvenhet. Men första villkoret för en sådan uppfostran är, att han ej skulle uppfödas såsom sjelfskrifven thronföljare, utan tidigt undervisas i den tanken, att detta höga mål vore något, som han endast kunde nå, genom att söka göra sig detsamma värdig. Man invänder kanske häremot, att alla dessa ceremonier och högtidligheter äro ett behof för Fransmännen, som oupphörligt fordra nya frispektakel. Den som så dömmer, känner icke det fransyska folket. Detta folk är nemligen tillräckligt upplyst, för att i sitt innersta finna hela gyckelspelet ömkligt, hvilket icke hindrar dem att med nöje betrakta illuminationen och säkert äfven deltaga i hurraropen, till hufvudsaklig del kanske för att dölja sitt löje under uttrycket af glad belåtenhet. Det är icke gerna möjligt, att ej kejsar Napoleon sjelf, med sitt upplysta förstånd, skall inse hela dårskapen af dessa upptåg, men troligen räsonnerar han såsom flera af sina gelikar, att de äro nödiga, för att tillvinna sig vördnad hos den stora hopen. Han och de sandre, som så tänka, uppdaga blott härigenom I sin fullkomliga okunnighet om den stora hopens föreställningssätt, hvad Frankrike och andra civiliserade länder i Europa angår. Åtminstone tro vi oss, hvad svenska folket angår, kunna garantera, att det alls ej senterar hvarken det fina eller storartade i dylika tillställningar, hvilka menige man, med sitt grofva sunda bondförstånd, vanligen helsar med omdömet: det är för besynnerligt huru de höga kunna åbäka sig, eller något annat i den vägen. Vår svenska allmoge är alldeles oefterrättelig i den vägen, såsom exempel hvarpå man skulle kunna anföra en mänga lustiga anekdoter. Deremot har den mycken förmåga, att med vördnad uppfatta det verkligt höga och stora, hvadan ock de konungar och store män lefva innerligast och varaktigast i folkets hjertan, som framträdt i den största enkelheten. Så är det ock, vi dömma derom icke utan all erfarenhet, i hufvudsaklig måtto med fransyska folket. Det är icke såsom kejsare, klädd i diadem och mantel, som det minnes sin store Napoleon, utan under bilden af den lille korpralen, med sin grå rock och tvåhörniga hatt. Betänker man detta, på samma gång man icke kan afvisa den tanken, att det barn, hvars födelse och vagga sålunda inviges med flärdens och dårskapens insignier, sannolikt, om det får lefva, har att vänta ett ganska sorgligt öde, så framstå alla dess tillställningar icke blott såsom narrverk, utan snart sagdt, såsom en hädelse. Betraktar man det öde, som drabbat så många andra furstliga barn, hvilkas födelse gifvit anledning till enahanda fester, såsom t. ex. Napoleon I:s son, konungen af Rom, hert. af Berrys son, Henrik af Bordeaux, kallad Dieudonnt, grefven af Paris, Gustaf IV Adolf, m. fl., så tycker man sig finna en Försynens straffdom öfver alla dessa dårskaper.