upplösningen, är tecknad med en gripande effekt, stegrad ända till öfverspänning. Just detta öfvermätt, denna konvulsiviska kraft i teckningen har man lagt Schillers nämnda ungdomsarbeten till last, men de bära det öfverlägsna snillets stämpel och likna i sin vilda skönhet urskogen, hvars vextlighet trotsar trädgårdsmästarens sax och skära. — Kabal och Kärlek hör till den genre, som benämnts det borgerliga sorgespelet till hvilken genre, utom Schiller, äfven Göthe och andra storheter af första eller andra ordningen skattat, tilldess den slutligen förföll genom en mängd misslyckade efterapare, som genom sjuklig känslosamhet och pjunkighet bringade den i misskredit. Detta var desto lättare, som vid den tiden, såväl på teatern, som konstens och litteraturens öfriga arenor, olika skolor bekämp ade hvarandra, för att göra sina åsigter och sin smak ensamt gällande. Denna absurda kamp har nu upphört; man betraktar konstriktningarnes olika alster såsom blommorna i en trädgård, hvars skönhet förökas af deras mångfald; man är ense deruti, att det sköna trifves i många former, och att hvarje genre är god, utom den tråkiga eller osedliga. Den öfversättning af ifrågavarande sorgespel, hvilken direktör Andersson begagnat, är, om vi ej misstaga oss, en, som för många år sedan utkom i bokhandeln. Den som känner originalet, inser, att öfversättaren varit berättigad att borttaga åtskilliga kraftuttryck, som ej skulle klinga väl i öronen på nutidens publik; af denna rättighet har han ock begagnat sig, men han har derjemte på vissa ställen visat sig ganska okunnig i originalspråket. Såsom exempel härpå vilja vi blott anföra det ställe i femte akten, då Louise druckit den förgiftade lemonaden, och Ferdinand yttrar: Fihblst du dich wohl, Louise? (känner du dig må väl, L.?) — hvilket återgifvits med: känner du väl dig sjelf, Eouise? Flera blunders af lika grof art förekomma. En granskning af den ifrågavarande gamla öfversättningen hade varit af behofvet påkallad före styckets upptagande på svenska scenen. Om utförandet anse vi oss kunna fälla det omdöme, att de sujetter, åt hvilka de vigtigare rollerna voro anförtrodde, återgåfvo dessa på ett sätt, som motsvarar hvarje billig fordran. De båda svåra och ansträngande hufvudrollerna voro öfverlemnade åt fru Schwartz och hr Pettersson. Den förra såsom Louise utförde sitt parti med jemnhet och en måtta i pathos, hvilken är destomer att framhålla, som roller af denna beskaffenhet så lätt kunna förleda till öfverdrift. Fru Schwartz har, sedan sitt förra uppträdande härstädes, gjort ganska märkbara framsteg och torde numera kunna räknas till Anderssonska sällskapets bästa sujetter. — Herr Pettersson hade flera serdeles lyckade partier, bland hvilka vi serskilt nämna andra aktens slutscen. Önskligt vore, att hr P. talade mindre fort, helst hans röst af naturen tyckes svag och ännu ej vunnit tillräcklig öfning för teatern. — Lady Milford spelades af fru Andersson, som visade en icke vanlig förmåga att återgifva de fina nyanseringarne i denna karakter. Vi hafva under sällskapets korta sejour härstädes haft tillfälle se fru A. i roller af ganska olika beskaffenhet, i hvilka alla hon ådagalägger ovanlig säkerhet och förmåga att träffa det rätta. — Hr Schwartz, som i allmänhet utmärker sig för finhet och ledighet i sitt spel och eger fördelen af en välljudande och distinkt röst, uppbar med lycka sin roll såsom presidenten. — Stadsmusikanten Millers parti utfördes af hr Berglund, en af sällskapets utiliteter, som aldrig skämmer bort en roll och äfven denna gång var väl på sin plats. — Hr Pulkau har i handsekreterare Wurm funnit en roll, för hvilken hans sceniska anlag tyckas lämpa sig; vi vilja blott rekommendera honom att i dialogen med presidenten (tredje aktens första scen) tala något tydligare. — Mamsell Almgren utförde fru Millers roll temligen matt; hennes maskering, som gjorde henne lik en väl konserverad femme å trente ans, störde illusionen betydligt. — Slutligen få vi framhålla såsom något för Anderssonska sällskapet fördelaktigt utmärkande, att detsamma — enligt vår erfarenhet till dato — väl inläser rollerna och mindre än andra sällskaper gör sufflören till en hufvudperson i pjesen. I Söndags gafs Kabal och Kärlek för andra gången, för godt hus och till publikens belåtenhet, som vid flera tillfällen yttrade sig i applåder. Fru Schwartz och hr Pettersson blefvo efter spektaklets slut framropade. I afton gifves ett härstädes inöfvadt och, såvidt vi veta, för vår publik nytt skådespel i 2 akter, Törne och Lager, samt en dramatisk idyll med namnet Vid en fjellbod haarhatad från narnala Aviminalat MTI Sa tara?