Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1856, sida 1

nens tvekamp med vapen i hand, och naturen har gifvit dem en motständskraft. svarande mot den uppgift, de uti lifvets strid hafva att lösa. — IIerr grefve, sade Aurore med konstladt lugn, — förlåt den goda tanke, jag hyste om en sransk adelsman. Det skall blifva min sista villfarelse. Aurore tystnade och fortfor att binda på sin bukett. — Då fru grefvinnan nu sagt allt, vill jag draga mig tillbaka, sade Raymond. Och han steg upp från sin plats, men med beräknad långsamhet, för att gifva Aurore tillfälle att bedja honom stanna qvar, om hennes sista ord ej var ett bestämdt afsked. Aurore förnyade också verkligen samtalet med följande ord: — Innan ni går, herr grefve, så säg mig, hvilket beslut ni fattat. — Beslutet att ej lägga hinder i vägen för ert giftermål, svarade Raymond. — Ah, jag tackar er, inföll Aurore leende, — men jag skulle gerna vilja veta, hvad slags hinder det står i er förmåga att lägga i vägen för mitt giftermål. Dock .. förlåt min tankspriddhet, herr grefve . ni har rätt .. ni kunde skicka en utmaning till den man, jag väljer .. förolämpa honom . . sådant har man sett förr. Ni svarar ej, grefve Raymond. — Madame, en adelsman förolämpar ingen. — Jag fäster mig vid dessa ord och lyckönskar er att ha återkommit till en bättre sinnesstämning. — Jag är alltid densamme, fru grefvinna. — Ja, alltid densamme, jag vet det, men likväl vanligen mer lugn och sansad. — Madame, framtiden skall endast för mig bära törne.