Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1856, sida 1

Pe fridläse på Java. Af Måry. (Forts. fr. föreg. N:r.) XXIV. Aurore förde eller rättare drog Vandrusen med sig på gångstigen, som ledde till nyodlingarne. — Jag skulle hellre vilja möta två tigrar, än Raymond och Paul, sade Vandrusen, utan att Aurore tycktes höra honom. — Ack madame, om ni hade sett grefvens ansigte, skulle ni ej mer igenkänt honom. Han erinrade mig om ett förfärligt hufvud, som jag sett på en målning i Ant erpens katedralkyrka. Paul befinner sig gömd här i grannskapet, och om han ser mig gifva er armen, är han i stånd att döda mig. Feg är jag icke; jag var den förste, som uppslog min boning på denna vilda strand och det under oupphörliga, hvarje natt förnyade strider med skogens vilddjur; en pultron skulle ej våga något sådant. Men hvar och en har sitt slags mod, och mitt svigtar, då två goda vänner, som jag älskar, vilja döda mig såsom förrädare. Raymond och Paul skola aldrig förlåta min förbrytelse: jag hade ej rättighet att upptäcka deras hemlighet... Galningar hafva stundom rätt. Aurore svarade ej på Vandrusens klagovisa. Hon fortsatte sin väg; fastheten i hennes gång och blick tillkännagaf ett oryggligt beslut.